Lördagstema: Ödmjukhet

Ödmjukhet är ett vackert ord, kanske för att det innehåller "mjuk" som är onomatopoetiskt och väcker en skön känsla. Dessutom är det ödmjukhet jag känner inför livet. Jag är som en svallvåg som bara kan följa med. Min uppgift är att göra det bästa av mitt liv. Just den där acceptansen tror jag är grundbulten till ödmjukheten, att inte streta emot en starkare kraft.

I ett krisläge kan man bara göra det bästa av situationen, att förneka är det värsta man kan göra och att gräma sig och önska att saker var på ett annat sätt tar bara massor av onödig energi. Det måste man också få göra, men bara en liten stund.

Ödmjukhet till livet och till naturen, det känner jag!

Mäktiga berg vid Riva de Garda

Resa med plånbok

Som sagt tidigare någon gång, det händer att jag reser i jobbet. Idag åkte jag till Italien, närmare bestämt till Rovereto, norr om Gardasjön i Dolomiterna (bergen, ni vet).

Normalt när jag reser glömmer jag vilken terminal jag ska till, eller vilken adress hotellet har eller vad det ens heter. Sådant kan man kolla! Eller så glömmer jag en laddare, tandkrämen eller passet hemma, men det klarar man sig egentligen utan. Idag glömde jag plånboken.

Jag hade blivit avsläppt av Karlsloken utanför rätt terminal (5), passerat säkerhetskontrollen och hittat min flight på displayen. Allt var frid och fröjd, jag skulle bara köpa med mig lite pepparkakor, eftersom jag glömt allt vad gåbortspresenter heter på jobbet. Nöjd i hågen valde jag en sort jag aldrig någonsin sett tidigare (kunde ju inte betala 69:- för en burk Annas) och gick till kassan. Leta, leta. Rota, rota. Minnas, men tvivla. Tömma, leta, rota. Inse.

Herrn i kassan var rutinerad och sa: "ta det lugnt få inte panik", så det fick jag inte. Däremot gick jag lugnt och sansat till SAS servicecenter och pratade med Tuula Kovi, sedan pratade jag med Karlsloken i telefon, sedan pratade jag med äldsta dotterungen i telefon (hon sov när jag ringde). Sedan pratade jag med personalen vid fel gate och sedan med Tuula igen och till sist med Karlsloken igen. Jag sprang tre gånger fram och tillbaka genom terminal 5; mellan service center vid gate 1 och gate 9, där mitt flyg skulle ha avgått, men blev flyttad till gate 7.

Karlsloken sladdade in på terminal 5 bara en kvart innan flyget skulle lyfta, en kvart som skulle räcka till att Karlsloken och Tuula skulle hitta varandra på parkeringen, hon skulle ta sig tillbaka in genom säkerhetskontrollen och jag skulle ta mig till rätt gate, som skulle visa sig vara nummer sju. Precis då får Tuula kontakt med gaten, som säger att flyget är försenat och att gaten är flyttad.

Se, precis när man som mest behöver en försening så blir det en! Aldrig har jag blivit så lättad. Allt skulle gå i lås och gjorde det också.

Här kommer lite fina bilder från norr om Gardasjön, precis i närheten av Rovereto.

Här är det ordning i trafiken, fotgängare till vänster och cyklister till höger!

Lördagstema: Vintern ra....

På tisdag är det Valborg och vintern är då officiellt slut. Vintern rasar! Eller vintern ratar, raljerar, rannsakar och rapar ... ?
För tjugo år sedan bodde den lilla familjen, med bara ett barn, i Linköping och jag tänkte på att VINTER måste hon i alla fall få uppleva ordentligt.
På den tiden (1994) fanns det Tele-butiker där Sveriges alla telefonkataloger fanns tillgängliga. I vår butik fanns dom i entrén brevid telefonhytten, uppsatta i en rad på bläddervänlig ställning. Man hittade "sin" katalog genom att läsa på ryggen - givetvis satt dom i bokstavsordning - och så vände man upp den katalog som man ville bläddra i 180 grader så sidorna kom fram.
Jag valde Falu-katalogen och bläddrade upp "Repro" bland företagsannonserna längst bak. Sedan ställde jag mig i telefonkiosken och började ringa, uppifrån och ner. Jag ville flytta till vinter med snö och behövde därför ett jobb.
Så kom det sig att vi flyttade till Ornäs i Dalarna. Första vintern varade ända till två veckor före midsommarafton, när den sista snödumpen kom. Den våren som vi flyttade från Ornäs till Skräddarbacken i Borlänge hade vi 15 centimeter snö att dra flyttkärran genom. Vi bodde i Dalarna i nästan fem år och nog fick jag vinter dom där åren! Några av mina bästa till och med!

Äntligen, snart måndag!

Den här helgen har ramlat på i helgtempo, med ordinära helgsysslor som att skjutsa barn, måla lister, skörda sparris (ja, det är inte klokt vad det växer!) och sära bråkiga, revirvaktande kaninhannar åt (Kålan blöder på nosen efter ett tjuvbett från Texas).

Det låter kanske helknasigt, men jag längtar till jobbet i morgon. I fredags eftermiddag fick jag övertala mig själv att slå ihop datorn för att hinna hem i tid. Jag anser att det är lyx att längta till jobbet, men andra undrar säkert om jag har ett liv.

När jag jobbade som grafiker hade jag en uppgift att lösa. Varje dag, samma uppgift, bara olika jobb. Det gick på rutin och gav ingen utmaning. Jag ville lära mig mer, men var låst vid min specialité, fyrfärgsseparation. Nu har jag många olika uppgifter och jag styr själv hur jag vill göra dem. Hela tiden måste jag lära mig nya saker för att kunna lösa mina uppgifter och jag tror att det är det som gör att jag trivs så bra. Men det finns faktiskt saker som stör mig på jobbet, prestige och revirpinkande till exempel, plus att alla gafflar är slut i lunchrummet, otroligt irriterande!

Imorgon är det dax, då kör vi!

Jag tappar tråden!

Frustration när datorn inte samarbetar. Frustration när hjärnan inte samarbetar.

Fokus!

Dottern har ont i magen och jag är rädd för att det ska bli värre, så vi måste till sjukhus, då kan man tänka på små jobbproblem! Idag fick jag i alla fall med mig datorn när jag åkte hem. Så kommer jag inte åt mina dokument, som jag tänkte jobba med. Tiden går medan jag trixar med datorn. Frustrationen skulle kanske släppa om jag tog en promenad i strålande solsken, hann jag tänka.

DÅ! Kontakt! Men jag har svårt att fokusera, hjärnan hann ställa in sig på promenad i solskenet.

Blää, det kommer att bli en lång kväll, särsklit om man bloggar också....

Latte Intense

Igår kväll mixade jag två toner enligt frissans recept och löddrade upp mitt gråsprängda barr. Föga anade jag följderna av det lilla tilltaget. Jag tror inte att någon kollega missade att utropa "Har du färgat håret?! ", idag. Jag menar verkligen att alla frågade! Det var ju lika uppenbart som att gräs är grönt och himlen blå. Vad svarar man då??
-Nej, igår åt jag upp allt ris i lunchlådan och på natten kom hårfen och frågade vilken ton jag helst önskade mig! När jag vaknade hade min önskan gått i uppfyllelse. Tänka sig, vad konstigt!