Lördagstema: Solidaritet

För mig betyder solidaritet "ta ansvar". Enkelt. Det finns så många rörelser och röster som använder ordet solidaritet för att bestämma och säga vad alla andra ska göra, men för mig handlar solidaritet i första hand om mej. Det är jag som avgör var jag vill och kan lägga min energi och mina pengar. Och jag gör så gott jag förmår. Men för en stor grupp människor betyder solidaritet också rättigheter. Där det finns en bit av kakan att få del av.

Idag konfronteras vi med tiggeri på gatorna, något som åtminstone jag inte är uppväxt med eller har upplevt speciellt ofta och det är klart att jag undrar, vad är det för människor?

För mig blir det nämligen tvärstopp i det empatiska systemet när jag ser en tiggare. Jag vill inte att människor ska ha det så dåligt, jag vill samtidigt inte ge bort mina pengar till någon som ligger på gatan och inte gör något. Jag vet inte om jag verkligen hjälper någon i nöd.

Östgöta Correspondenten gjorde nyligen några reportage om gatutiggarna i Linköping och av det blir jag i alla fall lite klokare. Enligt vad dom kommit fram till är tiggarna ofta människor från tex. Bulgarien, Makedonien och Slovakien. Dom kommer hit med bil i mindre sällskap. Ibland för att söka jobb, men ibland också bara för att tigga på gatorna. Dom reser mellan städer och sover i bilen.

Vad har dom för rättigheter här i Sverige? Ja, dom får vistas här i tre månader i sträck och även om polisen ibland kontrollerar deras id-handlingar är det svårt att följa upp alla. Det är lagligt att tigga och enligt polisen är dom sällan inblandade i brott.

Inom EU finns en överenskommelse om att de rättigheter man har inom socialförsäkringen ska gälla oavsett var man befinner sig. Det vill säga att om du har rätt till någon ersättning i ditt hemland, kan den betalas ut i det land som du befinner dig i. Och vilka rättigheter man har i olika EU-länder kan man hitta här.

När jag skummade i informationen för vad som gäller i Bulgarien, som är det senast antagna EU-landet, blev jag faktiskt lite överraskad. Det kändes inte så olikt den svenska socialförsäkringen. Föräldrapenning till både mamman och pappan tex.

Jag har ingen egen erfarenhet från dom här länderna, men 1988 tågluffare jag i Östeuropa och bodde hemma hos människor som hade en mycket lägre standard än vad jag var van vid. Människor, som erbjöd en balja och en tvättlina när vi behövde tvätta våra kläder. Här hade vi ju slängt in grejerna i maskinen direkt. Familjer som trängde ihop sig i vadagsrummet medan vi fick sova i deras enda sovrum. Här hade vi inte ens erbjudit någon att övernatta, om vi var så trångbodda. Glada och vänliga människor som generöst delade med sig av vad dom hade.

Vad tänker jag? Jo, jag tror att vi med våra olika historia om hur man delar på kakan har fått en liten kulturkrock. Här i Sverige är vi vana vid vårt sociala välfärdssamhälle och att det är skatten som finansierar det. I dom forna öststatsländerna har det här systemet inte fungerat, utan människor har hjälpt varandra utan att blanda in myndigheter. Har man inte haft arbete, så har man fått tigga sig fram.

Inom EU har vi bestämt att alla ska kunna resa fritt över gränserna, man ska kunna söka jobb, hälsa på och semestra överallt. Så har människor fått möjligheten att komma till Sverige för att tigga. Om deras hemländer tillhör EU har dom där rätt till ersättning enligt sitt lands socialförsäkringslagar och vi i Sverige betalar inte ut annat än vad som gäller där.

Att solidariskt dela på kakan innebär att alla som har bidragit till den får ta del av den. Vill man dela vår kaka, så måste man vara med och baka. Jag kan inte se eller förstå att man gör det när man ligger stilla på gatan med en burk framför sig. Jag kan inte förstå att en EU medborgare har behov av att tigga. Om man har behov ska man uppsöka sociala myndigheter, som hjälper till. Det ingår i deras uppdrag oavsett var man kommer från.

Ålder

Bloggvärldsbloggen efterfrågar inlägg på temat Ålder, ett ämne som sysselsätter min hjärna lite extra nu, då jag snart ska fylla 40. Ålder är förresten inget som jag bara funderat över, det är något som verkligen har drabbat mig! Jag vet, åldern drabbar alla, men för mig har åldern hamnat i fokus ganska mycket. Onödigt mycket i mitt tycke!

Lotten skrev i sitt inlägg om ålder hur det är att vara ett år yngre än studiekompisarna i skolan, med kontentan att det är väldigt lagom ibland. Jag tänkte reflektera hur det är att vara tio år äldre än studiekamraterna på universitetet.

Mycket i samhället är strukturerat efter att man följer ett visst mönster. Barnåren med skolgång följs av universitetsstudier, familjebildning/karriär, möjligen vidareutbildning, mera jobb och karriär fram till pension. Det betyder att alla är i någorlunda samma ålder i dom olika faserna. Om man gör lite annorlunda någonstans kommer man ur fas och det ställer till det för systemet.

Jag började till exempel pugga på universitetet när jag var 29 år. Vi hade tre små barn och flyttade från Borlänge till Uppsala, för att jag skulle kunna läsa mitt program. CSN hade inget speciellt bidrag för studerande med barn, universitetet hade inga speciella rutiner för att hantera studenter med barn och systemet för att få ersättning från Försäkringskassan för vård av sjukt barn var helt oapplicerbart på en student. Vara hemma=missade studiepoäng=uteblivet studiebidrag från CSN! Sportlov=lediga barn=lektorerna tar semester=inlagda obligatoriska laborationer (som barnfria doktorander leder)=studenter med barn får problem! Ja, ni fattar! Systemet var inte gjort för mig.

Mest märktes ändå min ålder på att alla studiekamrater var ungefär tio år yngre. Dom var fulla av ungdom och lust att prova nya saker och rejält skoltrötta, jag var fokuserad på kurserna och motiverad att plugga, men med kass studieteknik. För ett år sedan gjorde jag en liten reflektion över mitt förhållande till mina studiekamrater och studietiden. Jag tror förstås att åldersskillnad suddas ut med tiden, men jag står fast vid att mina studiekamrater, som jag har så mycket gemensamt med, och jag inte kommer att kunna mötas i samma tid! (Jo, kanske som pensiosar, om jag kan hålla formen!)

På min gamla institution jobbar gästforskare från olika delar av världen. En indier undrar om jag inte tyckte att det var pinsamt att vara 10 år äldre än alla studenter. I Indien ska man vara helt klar med sin utbildning före 30 års ålder om man ska ha en chans på arbetsmarknaden. En pakistanier undrar över vår åldersfixering här i västvärlden, i Pakistan är ålder en mental sak och att gifta sig med en yngre kvinna visar att mannen har en mentalt lägre ålder, alternativt att hon är mer mogen! Där är det viktigare att man är på samma mentala nivå, än att man har "rätt" ålder.

Det har alltid varit kul att se folks reaktioner när jag tex. kommit som sommarjobbare till ett företag. Hur lång tid det kan ta innan poletten trillar ner! Jag såg tankarna virvla innanför fundersamma pannor: "Hur gammal var hon när hon fick barn egentligen?" Ja, mina gråa hår och rynkor blev liksom osynliga av att folk "visste" att dom tittade på en tjej i 25-årsåldern!

Åldersfixering och fördomar om åldern kan lägga hinder för oss, jag önskar ändå att det kunde vara lite lättare att gå utanför samhällssystemets livsräls!