Den här helgen har ramlat på i helgtempo, med ordinära helgsysslor som att skjutsa barn, måla lister, skörda sparris (ja, det är inte klokt vad det växer!) och sära bråkiga, revirvaktande kaninhannar åt (Kålan blöder på nosen efter ett tjuvbett från Texas).
Det låter kanske helknasigt, men jag längtar till jobbet i morgon. I fredags eftermiddag fick jag övertala mig själv att slå ihop datorn för att hinna hem i tid. Jag anser att det är lyx att längta till jobbet, men andra undrar säkert om jag har ett liv.
När jag jobbade som grafiker hade jag en uppgift att lösa. Varje dag, samma uppgift, bara olika jobb. Det gick på rutin och gav ingen utmaning. Jag ville lära mig mer, men var låst vid min specialité, fyrfärgsseparation. Nu har jag många olika uppgifter och jag styr själv hur jag vill göra dem. Hela tiden måste jag lära mig nya saker för att kunna lösa mina uppgifter och jag tror att det är det som gör att jag trivs så bra. Men det finns faktiskt saker som stör mig på jobbet, prestige och revirpinkande till exempel, plus att alla gafflar är slut i lunchrummet, otroligt irriterande!
Imorgon är det dax, då kör vi!
Jag tycker iaf inte att det är konstigt att längta till sitt jobb. Det kan jag också lätt göra. Under helgen får jag ofta 'massagebrist' och börjar klämma på folks armar. :) Ditt jobb låter bra, trots revirpink och gaffelbrist! ;)
SvaraRadera