Lördagstema: Smeknamn

Om man vill bli en världskänd artist kan man inte ha ett trivialt namn som: Tim Bergling, Errol Leonard Nordstedt eller Stefani Joanne Angelina Germanotta, utan man måste byta till något mer självlysande som: Avicii, Eddie Meduza och Lady GaGa.

Många svenska invandrare vill ha ett svenskklingande namn eller åtminstone något som går att uttala med våra illa gutturalt tränade tungor. En kollega till mig som invandrade med Zahre Zareh som tilltalsnamn, fick Sören stämplat i sitt nya svenska pass. Japp, det var en polis som inte tyckte att en kille kunde ha ett "tjejnamn" i Sverige. Tittar man på listor över populära namn genom tiderna kan man ju tycka att lite nya influenser är på tiden och 2011 fick vi i alla fall det lite exotiska Fatima i namnsdagskalendern.

När jag, Ulrika, åkte till Wales på språkresa, fick jag finna mig i att under tre veckor byta namn till det lite mer lättuttalade Robin. Jag trivdes riktigt bra med det. Kul som omväxling till Ulle, som jag kallades under min uppväxt.

Mitt blogg-alias har blivit lite som ett smeknamn. Min identitet. En vald sanning är att jag är pysslig och när min dotter insjuknade i ulcerös colit pysslades det en hel del här hemma under de många VAB-dagarna. Bloggen var tänkt att visa lite av våra enkla alster och vara en motvikt till alla avancerade pysselbloggar som vi kunde hitta då.

Apropå barnen, så har våra telningar fått korta nordiska namn och som en följd har smeknamnen blivit långa och snirkliga: Mosingen, Grysingen och Tosingen.

Robin alias Pysseliten aka Ulrika på språkresa 1985