Mina barndomsminnen är mer förknippade med känslor än specifika händelser, i alla fall när det gäller just påsken.
Jag minns i alla fall att vi pysslade och målade ägg. Mamma var aldrig rädd för att dra fram pysselstöket och matbordet kunde bli fullt av pappersklipp och klister.
Några pysselbilder fick jag inte när jag bad mamma om bilder från min barndoms påskar. I gryningen på påskdagen kom påskharen och värpte ägg i vår trädgård. Min lillebror och jag hade nog gärna sprungit ut i bara pyjamasen direkt på morgonen, men just det här året när bilderna togs (1975?) hade vi kläder på oss.
Mamma skickade en bild av lite påskpynt också. Den gröna hönan och påskgubben minns jag från min barndom, men dom är äldre än så! Min mamma fick fick den gröna hönan av sin moster när hon var i tioårsåldern (50-tal). Påskgubben kan vara från Tyskland. Om jag inte minns fel fick min storebror den (60-tal). Den tovade ägghönan har min mamma gjort nyligen. Var pysselgenen kommer från är uppenbart.
På temat En liten värld hade jag gärna skrivit ett långt fint inlägg om mästarnas mästare på området, nämligen: Staffan Westerberg.
Så kom jag att tänka på en annan liten värld och bilder från den som jag hade i mina gömmor. Mina gömmor ja, det handlar om en oändlig värld! Jag letade och letade och letade. Halva dagen igår tror jag att jag letade efter dom där bilderna. Tills imorse då den vrålförkylda Karlsloken vaknade upp och sa: "Du tog dom väl med telefonen." Självklart!
Vad är det för värld jag menar då? Jo, den som vi skapar när vi behöver samla kraft. Jag tror att alla känner igen den världen. Skalmanhuset som man drar in huvudet i när omvärlden blir för mycket. I vårt fall när vår dotter blev sjuk. För att orka fokusera på det viktigaste stängs hela världen utanför familjens lilla bubbla. Det är svårt att till och med ta emot hjälp och att släppa in någon utomstående i den lilla världen.
Jag tänkte egentligen bara visa några bilder från den lilla världen. Den lilla världen är precis vad man behöver; en långsam tillvaro där man inte alls blir påmind om hur livet rusar utanför. Det är en tillvaro i väntan och i kamp. Tiden går så sakta att man måste sysselsätta sig med roliga saker, för att få tiden att ens röra sig framåt.
Här ligger vi och myser, Gry och jag.
I kulvertarna finns kamrater ...
... lika leksugna 2011 som 200
-- Vägen till sydpolen är nog däråt! Ser du?
-- Va! Är du här fortfarande?
2006 fick Gry Ulcerös Colit, hon fick stomi 2008 och 2011 opererades den bort. Under åren däremellan har hon och vi tillbringat mer tid på sjukhus än vi egentligen orkar tänka på. Hon har kämpat mer än någon jag känner för att få till livet med skola, kamrater och en knasmage. Idag mår Gry bra! Hon pluggar första året på gymnasiet, har kompisar och är nästan precis som vilken tonåring som helst - bara med en lite större ryggsäck och en lite krångligare mage. Innan jag publicerar det här, har Gry fått läsa. Inget som hon inte tycker är OK visas på bloggen!
