height="300"

Jag har hittat en förlorad snutt kod! I min blogg har ibland halva bilden hamnat utanför och jag inte fattat varför. Speciellt irriterande att mina Parisbilder blev kapade!
Idag tog jag mig tid att leta reda på vad som fattas -och tro det eller ej, men det var bara ett litet: height="300", som krävdes för att bilderna skulle begränsas till att hamna i synfältet! Voilà.

Lördagstema: Smeknamn

Om man vill bli en världskänd artist kan man inte ha ett trivialt namn som: Tim Bergling, Errol Leonard Nordstedt eller Stefani Joanne Angelina Germanotta, utan man måste byta till något mer självlysande som: Avicii, Eddie Meduza och Lady GaGa.

Många svenska invandrare vill ha ett svenskklingande namn eller åtminstone något som går att uttala med våra illa gutturalt tränade tungor. En kollega till mig som invandrade med Zahre Zareh som tilltalsnamn, fick Sören stämplat i sitt nya svenska pass. Japp, det var en polis som inte tyckte att en kille kunde ha ett "tjejnamn" i Sverige. Tittar man på listor över populära namn genom tiderna kan man ju tycka att lite nya influenser är på tiden och 2011 fick vi i alla fall det lite exotiska Fatima i namnsdagskalendern.

När jag, Ulrika, åkte till Wales på språkresa, fick jag finna mig i att under tre veckor byta namn till det lite mer lättuttalade Robin. Jag trivdes riktigt bra med det. Kul som omväxling till Ulle, som jag kallades under min uppväxt.

Mitt blogg-alias har blivit lite som ett smeknamn. Min identitet. En vald sanning är att jag är pysslig och när min dotter insjuknade i ulcerös colit pysslades det en hel del här hemma under de många VAB-dagarna. Bloggen var tänkt att visa lite av våra enkla alster och vara en motvikt till alla avancerade pysselbloggar som vi kunde hitta då.

Apropå barnen, så har våra telningar fått korta nordiska namn och som en följd har smeknamnen blivit långa och snirkliga: Mosingen, Grysingen och Tosingen.

Robin alias Pysseliten aka Ulrika på språkresa 1985

Fokus på ny rutin.

I sanningens namn har bloggen hamnat i träda. På riktigt. Jag tänker inte ens längre på den. Samtidigt som sociala medier känns allt mer viktiga och kryper närmare i min vardag. Det är klart att jag vill vara med!

Jag vet vad som krävs: en rutin och just nu är jag inne i en "prova nya rutiner" fas. Men jag har valt att förändra en annan viktig del av mitt liv. Det har med matlagningen att göra. Jag har ju för i jösse namn inte tagit ansvaret för maten i hela mitt liv! Jag är begränsad av mitt matlagningshandikapp och kan inte slänga ihop en middag på gehör. Nu ska ingen tro att jag och min familj levt på fil och smörgås hela livet. Nejdå, Karlsloken har försett familjen med underbart god och närande mat (utom blodpudding då, som han föråt sig på när vi lärde känna varandra) under alla år.

En rutin i taget. Därför får bloggrutinen vänta medan jag fokuserar på marinader, sallader och hur man får en middag ut tre grytor att bli klar samtidigt.

Kort och konsis.

Jag pratar inte mycket. I ett sträck, alltså. Jag håller inte långa monologer. Varför tror jag då att jag skulle kunna skriva långa monologer? I en blogg, till exempel. Jag behöver ping-pong prata och förmodligen även ping-pong skriva!
Det får bli korta inlägg.

Blogg date och rapport från down under

Så här enkelt kan det vara: Någon ropar, rakt ut i bloggosfären/internätet, efter tips på sevärdheter utefter en inte spikrak färdväg. Svar kommer och en rutt planeras. Tillfälle för nya möten ges och så bestämmer vi oss för att ses. På riktigt!

Två snart 15-åringar sitter på en bänk medan PK och Lotten med barn inspekterar ett snyggt flygplan.

Det blev en skönt avslappnad eftermiddag. Vi hade picknick i solen, ramlade runt på Flygvapenmuseet, köpte choklad i chokladfabriken och avslutade med bad och grill vid vår stuga. För mig var det första gången jag träffade en nät-vän, men det var så enkelt! Vi kände nästan varandra redan och ändå fanns en nyfikenhet på allt som vi inte vet om varandra.

En reflektion mitt i allt var att mina snart 15-åriga små knoppar har slutat ta vem som helst i handen för att dra iväg och upptäcka världen på egen hand. Världen är plötsligt helt ointressant för dom. I alla fall vår värld!

Från äldsta dottern, som flyttat till andra sidan klotet hör vi väldigt lite. Hon verkar dock bli väl omhändertagen och idag hade hon sin första skoldag. Hennes nya liv i kjol har börjat, som hon själv uttryckte det. Skoluniform, alltså. Bara det är en erfarenhet!

Socialt mediebruk eller exhibitionism?

Jag grunnar på detta emellanåt. Som alla bloggare säkert gör. Om man bloggar för sin egen skull, för att socialicera eller sprida sina åsikter, sin historia, för att bli sedd, få utöva sin exhibitionism.

Eller så hammrar man bara sina runor ...

Den här dagen ska jag minnas som -min den första -irrandes på det nyöppnade City Gross i en hel timma, letandes efter musslor och impulsköpandes tre helrör såbubblor.

Gry har en blogg

"Sådan fader sådan son", heter det ju! Gry har skaffat sig en blogg. Blandade Grytbitar!

Igår var Gry och jag i affären och köpte sandaler och solglasögon. Gry fastnade för ett par "rullskor". Hon som haft lite ont i fötterna den senaste tiden, fastnade för dem direkt och jag har länge önskat ett par.

Ett modernt sätt att vara "rund under fötterna"! (Homepage)

Jag tappar tråden!

Frustration när datorn inte samarbetar. Frustration när hjärnan inte samarbetar.

Fokus!

Dottern har ont i magen och jag är rädd för att det ska bli värre, så vi måste till sjukhus, då kan man tänka på små jobbproblem! Idag fick jag i alla fall med mig datorn när jag åkte hem. Så kommer jag inte åt mina dokument, som jag tänkte jobba med. Tiden går medan jag trixar med datorn. Frustrationen skulle kanske släppa om jag tog en promenad i strålande solsken, hann jag tänka.

DÅ! Kontakt! Men jag har svårt att fokusera, hjärnan hann ställa in sig på promenad i solskenet.

Blää, det kommer att bli en lång kväll, särsklit om man bloggar också....

Tossetokerinlägg

Jag blir glad av den här!

Profilen

Jag minns inte hur det började, men rätt vad det var så bara fanns hon i våra medvetanden, Profilen! En alldeles vanlig mamma i vårat lilla samhälle som blev utnämnd till "årets profil" av lokaltidningen, ett år då jag knappt visste vad en profl var.

Hon hade allt som en profil ska ha, en egen stil och en märklig utstrålning som alltid gjorde henne synlig. Jag tror att det kallas karisma och varje gång jag träffar henne undrar jag vad det egentligen är! Hon har inte blivit känd och berömd i media. Hur är det med dom som blir det, hade dom karisman innan eller kom den med kändisskapet?

Självklart grubblar jag över detta med anledning av de bloggpriser som delas ut i en ny krets av kändisar. I bloggosfären kan (ska?) man också utmärka sig, det är en annan slags dragningskraft som gäller. Ord och Bild!

Ibland har jag blivit nyfiken på en "snackis-blogg" och nyfiket slagit upp den på webben och undrat vad som är så speciellt med den. Ibland har jag fängslats av en anonym persons liv och tankar. Mitt bloggande är min hobby och jag fortsätter att göra fotspår i cyberrymden. Kanske kommer dom att synas för mina barnbarnsbarn. En finare utmärkelse än så kan ingen få! Grattis till jordens alla bloggare!

Pinsamt?

Då var en lång dag snart till ända och för att alla inklusive mina barn ska se var jag befinner mig, kommer två bilder nedan.

Mitt rum. Jag sover i båda sängar, förståss!

Hotellet. (Inte den lilla röda stugan till vänster i bild!)

Vid middagen diskuterades "folk som har bloggar", faktiskt ett nytt ämne för mig. Jag blev ställd och berättade nada om Pysselitens förehavanden. Jag gillar Mrs Li's tolkning av grottmänniska, jag är primitiv och berättar vitt och brett om min vardag, här. Intressant är att någon arkeolog i framtiden kommer att hitta en blogg, som ingen varit inne och läst på sedan 2009, och då blir det liv i luckan i forskarkorridorerna!

Nu ska jag sooooova, om en timme kommer ett nytt inlägg här, som måste ligga överst hela dagen! Bäst att posta genast.