I januari upptäckte jag en knöl i ljumsken. Ljumskbråck tänkte jag inte, trots att det nästan är en familjetradition att få just det. Den gjorde inte ont alls, men när man tryckte och pressade på den var det obehagligt.
Jag gick till doktorn, som blev osäker och skickade mig för undersökning med ultraljud.
"Det är en cysta", ska ultraljudsläkaren, knäppte två bilder och skickade tillbaka till min doktor.
Min doktor hade nu fått klart för sig att det var en cysta, som hon misstänkt och som gjort henne osäker från första början. Den sitter nämligen farligt nära samma ställe som ett ljumskbråck brukar visa sig. Hon skickade mig därför till en kirurg, som skulle få avgöra om cystan måste ut, eller om den kunde sitta kvar.
Kirurgen fick se dom två ultraljudsbilderna och blev inte alls övertygad om att det var en cysta. Det kunde ju vara ljumskbråck. Ytterligare en läkare kallades in för att känna och klämma. Dom utbrast i ett gemensamt: "Hm", och bestämde sig för att det nog behövdes fler undersökningar. "Magnetröntgen eller skiktröntgen, jag återkommer", sa kirurgen och jag åkte de sex milen hem.
Fyra dagar senare låg jag på mage på gymet och gjorde rygglyft och kände knölen, som aldrig förr. Något hade hänt. Gick hem och duschade och glömde bort den märkliga känslan. Eftersom jag var upptagen med att laga pulled pork!
Imorse vaknade jag efter en jobbig natt med spring på toa. Jag var kissnödig i ett. Urinvägsinfektion såklart, tänkte jag och sprang till doktorn.
Just urinvägsinfektion är en intressant diagnos, för det är något som 99% av alla kvinnor spikar själva! Det är LÄTT att känna igen symptomen. Man kollar det snabbt med ett urinprov - och givetvis hade jag INTE urinvägsinfektion. Jag hade fel.
NU var doktorn tvärsäker! Det gör ont och det är en bula: ljumskbråck! För att ändå vara på säkra sidan ringde hon till kirurgen, som träffat mig en knapp vecka tidigare. Hon var också säker på att det var ljumskbråck nu och gemensamt bestämde dom att jag nog skulle åka till akuten.
På akuten fick jag byta om till sjukhusets vita dräkt och krypa upp på en brits. En läkare kom in och bestämde sig för att jag behövde smärtlindring och muskelavslappnande så hon kunde trycka tillbaka bråcket innan operation.
Precis när jag fått min avslappnande shot och börjat känna mig brusig i huvudet kom jag på att jag glömt att fråga: "Står det utom ALLT tvivel nu att det inte är en cysta i alla fall?"
Doktorn tittade på mig och drog efter andan: "Nej, det är det inte!" Hon tryckte lite i min nu slappa och oömma ljumske innan hon gav upp och skickade iväg mig på ultraljudsundersökning.
På ultraljudet tittade doktorn och jag tillsammans på en mörk amöba på skärmen. Hur den hade en sluten form. Början och slut, åt alla håll. En cysta - utom allt tvivel! Ultraljudsdoktorn rapporterade resultatet i min journal.
När jag kom upp till den avdelning som jag blivit inskriven på kom en doktor fram till mig och satte en spruta i knölen. Ingen tvekan! "Sikta rätt", pep jag. "Nu dör jag!", tänkte jag eftersom jag är en riktig fegis. Det gjorde jag inte. Det gjorde inte ens ont.
Se, vad som finns i en knöl. Äckligt va? Nu ska grejset kontrolleras, med största sannolikhet är det inget farligt och om jag inte har ont imorgon bitti får jag åka hem från sjukhuset också.
Väl hemma kan jag fortsätta kurera mig på gammalt hederligt vis, med ingefära-, citron- och honungste.
