Jag öppnar skattkistan och visar innehållet!

Den här sommaren har vi äntligen tagit oss ner i dom undre lagren av sparade, samlade och hitsläpade pinaler som ska sorteras och städas undan alternativt, eller oftast, kastas! Några lådor kommer från mitt barndomshem.

Min mamma har sparat, samlat och släpat hem pinaler som hon nogrannt har sorterat och fortsatt spara! Ja, där skiljer vi oss åt, mamma och jag! Hon sparar och jag kastar, eller var det slösar? Jo, jag kanske slösar -med minnen ... Tur att jag har min mamma, som sparat några åt mig!

Lågstadiet Ulrika -76-79

Alla mina matteböcker, min engelskabok "Swich On" med Mike and Mary och alla triljarders med skrivhäften!

Stora K ...

... och lilla k på andra sidan. Högst upp i höger hörn har jag skrivit mitt namn, Ulrika. Jag kunde både läsa och skriva när jag började i skolan.

Min läsebok (som var tråkig) och "Vad var det jag läste?" , den fick jag ta fram när allt annat var klart, så jag brukade skynda mej att bli klar!

Tuppboken och Svanboken, Ordkunskap, Bokkunskap och Rättstavning.

Förrän, fastän, ännu, tyvärr, ända. Alltjämt, tvärtom, utmärkt, åtgärd, ändå. Vi drillades i rättstavning. I geografi, historia, multiplikationstabeller och allt annat också. Allt kunde tabuleras och ordnas. Mängdlära! I den här mängden passar alla fyrkanter in.

Jag älskade skolan, från dag ett. Min första termin gick jag i en liten skola med B-form. Det betyder att skolan var så liten, att det inte fanns tillräckligt med barn för en hel årskurs i en klass, så då gick flera årskurser i samma klass istället. Det gick bra och min mamma var fröken i klassen. Det gick också bra.

Sedan flyttade vi och jag började i en större skola med två parallellklasser. Jag och min bästis travade glatt iväg varje morgon och vi hade så roligt på vägen till skolan. Det var kanske en kilometer dit. När vi kom fram hade skolan oftast redan börjat och vi neg i dörren och bad om förlåtelse för att vi var sena. "Det gör inget, gå och sätt er på era platser!", sa fröken varje morgon. Så vi fortsatte att komma för sent, det gjorde ju inget ...

Tack mamma!

Utvecklingssamtal

När jag gick i skolan och hade uvecklingssamtal var det alltid samma sak varje gång. Läraren kvävde en gäspning och sa:

-Ja, Ulrika kan ju vara lite pratig på lektionerna ibland, men hon har ju fantasi!

Omdömena rapades upp av läraren och därom fanns sedan inget mer att tillägga. Bara att gilla läget.

Nu har vi varit på ganska många utvecklingssamtal med våra barn och i början tyckte jag nog att det var ganska likt dem jag hade i min bandom och i början var det plågsamt att höra att våra barn fått mina och Karlslokens pratiga gener med sig, men dom senaste åren har något hänt! Skolan har börjat använda utvecklingssamtalen som ett verktyg för barnen, det är dom som ska använda det för att faktiskt utvecklas och ta ansvar för sin egen inlärning!

Mina barn hade inför dagens samtal gjort en utvärdering av sina egna styrkor och svagheter. På ett föredömligt sätt har dom skrivit ner ämne för ämne vad dom är bra på och vad dom kan förbättra! Ikväll, när vi satt där, slog det mig att samtalet inte var helt olikt mitt eget mål- och lönesamtal som jag hade med min chef för någon månad sedan. Utan träning är det inte lätt att lyfta fram sina styrkor och svagheter på ett så belysande sätt.

Jag är en stolt mamma och jag tror att kursen utvecklingssamtal är en av dom viktigaste man har i skolan!

Missa inte Karlslokens fiiina bilder!

Bara för att niorna har nationella prov (uppdat.)

I natt ringde telefonen halv tre. Grannen kunde inte somna, för det strök runt en räv i området och vi har tre kaniner ute. Deras kanin hade just haft besök av den hungriga räven och väckt dem med höga skrik! "Han lät som en katt", sa grannen.

Karlsloken och jag stolpade ut i garaget och fixade iordning tre kaninburar med hö och halm, som dom kan bo inomhus i. Hämtade tre arga kaniner från uteburarna, dom ville stanna där i den svala nattluften och fattade inte att vi faktiskt räddade livet på dem.

Sedan kunde vi inte somna om på länge.

Jag skjutsade karlsloken till tåget och när jag klev innanför dörren hade Moa och Gry kommit ur sina sängar.

"Vi har skoldag idag!", säger Moa till mig, ""NN-kompis ringde nyss!". Jag som har tagit ledigt från jobbet för att vara hemma med mina trettonåringar under deras lediga dagar, tror inte mina öron. Jag plockar fram pappret med läsårsdata och läser: Skollov 4 Maj och 5 Maj. Det är ju idag! Något stämmer inte, så jag ringer till skolans expedition och ställer min fråga till telefonsvararen. "Är det skoldag idag, eller vill någon busa med mina barn?"

Jag hinner precis hitta läsårsdata på skolans hemsida och mycket riktigt matchar de inte med de jag har på pappret, utdelat vid skolstart! Sedan ringer det från expeditionen och jag får veta att lovet flyttats för att 9:orna har nationella prov.

Jag blev just en bov, som lurat mina barn på en ledig dag. Hur ska dom kunna uppbringa lust att gå till skolan? Jag har just eldat upp en värdefull semesterdag, för att tjata på mina barn. Det blev bara fel! För att 9:orna har nationella prov.

uppdatering och omvärdering:

Det var ju tur att jag var ledig så att jag kunde skjutsa till skolan! Idag ska jag nog baka. Surdegsbröd.

Sadla om

Jag läste en artilek om fd. finansmannen Paul Meyer i söndagens SvD, som satte sig i skolbänken och pluggade till lärare. Han sadlade om från aktiehandel till läraryrket, från hög lön till en medelinkomst, från långa arbetsdagar till fram mot tio-tiden till arbetstider med tid över för familjen.

Jo, det är väl kanske imponerande, men inte mer än att Pernilla Wiberg har slutat åka skidor för att öppna hotell, eller att Annika Sörenstam slutar spela golf för att sitta i styrelser. Det kostar på att ligga på topp!

Idag funderar nog fler svenskar än vanligt på om det är dax att sadla om. Hela livet blir upp-och-ner när tryggheten och rutinen, som ett arbete ger, rycks bort. Man förlorar en liten bit av sig själv och ställs inför nya val och beslut om hur man ska fortsätta sitt liv, vilket inte alltid är givet om man låtit livet tuffa på i trygga spår.

Jag har sadlat om, gjort ett lappkast, ställt om kursen, börjat plugga efter en annan karriär! Med facit i hand säger jag som alla andra jag läst om som gjort det, "att det var värt varenda uppoffring"!

Det började redan i lågkonjunkturen 1990, då jag var nyanställd och borde ha varit först ut när neddragningen var ett faktum. Flera kollegor ur den gamla stammen fick lämna sina anställningar, medan jag fick behålla min för att jag hunnit lära min något användbart. Insikten om hur lite jag själv styr över mitt liv var som ett slag i magen och jag lovade mig att själv att ta kontroll så långt jag bara kunde.

Jag bytte jobb. Tröttnade och blev till sist arbetslös. Och gravid med tvillingar. Det var sparken! Tanken att börja plugga hade precis börjat gro så jag satte omgående igång, utan något egentligt mål till att börja med. Jag hade ju pluggat humanistisk linje på gymnasiet och hade åtskilligt att läsa in för högskolekompetens.

Drivkraften att lära mig har alltid funnits, men jag har varit allt för lättpåverkad av vad andra sagt och aldrig riktigt brytt mig om vad jag själv velat. Mitt matte-betyg hoppade från 4 till 2 tillbaka till 4 under högstadiet, beroende på vilken lärare jag hade. Gissa vem jag trodde mest på? Med några år i arbetslivet och några barn var jag mogen att veta själv vad jag ville. Inte så tydligt, men ändå besluten att skaffa mig en solid grund.

Efter hyfsat många år i skolbänken är jag nöjd och jag skulle absolut göra om det om jag hamnade i samma situation igen. Däremot hoppas jag att mina barn inte ska behöva göra samma resa, utan våga välja mer med sitt eget hjärta än vad jag gjorde en gång i tiden. Då är nog chansen större att dom hittar rätt från början.

Det är inte alltid lätt att inte följa samhällets mönster: studera när man är ung, skaffa ett bra jobb, sätta bo och skaffa familj, göra karriär och gå i pension, men det är alltid lite mer spännande!

Tyckte du att det här var ett långt, pretantiöst, bildlöst och segt inlägg? Nästa gång lovar jag något mer lättsmält! Dagens kvällsmat.