Sadla om

Jag läste en artilek om fd. finansmannen Paul Meyer i söndagens SvD, som satte sig i skolbänken och pluggade till lärare. Han sadlade om från aktiehandel till läraryrket, från hög lön till en medelinkomst, från långa arbetsdagar till fram mot tio-tiden till arbetstider med tid över för familjen.

Jo, det är väl kanske imponerande, men inte mer än att Pernilla Wiberg har slutat åka skidor för att öppna hotell, eller att Annika Sörenstam slutar spela golf för att sitta i styrelser. Det kostar på att ligga på topp!

Idag funderar nog fler svenskar än vanligt på om det är dax att sadla om. Hela livet blir upp-och-ner när tryggheten och rutinen, som ett arbete ger, rycks bort. Man förlorar en liten bit av sig själv och ställs inför nya val och beslut om hur man ska fortsätta sitt liv, vilket inte alltid är givet om man låtit livet tuffa på i trygga spår.

Jag har sadlat om, gjort ett lappkast, ställt om kursen, börjat plugga efter en annan karriär! Med facit i hand säger jag som alla andra jag läst om som gjort det, "att det var värt varenda uppoffring"!

Det började redan i lågkonjunkturen 1990, då jag var nyanställd och borde ha varit först ut när neddragningen var ett faktum. Flera kollegor ur den gamla stammen fick lämna sina anställningar, medan jag fick behålla min för att jag hunnit lära min något användbart. Insikten om hur lite jag själv styr över mitt liv var som ett slag i magen och jag lovade mig att själv att ta kontroll så långt jag bara kunde.

Jag bytte jobb. Tröttnade och blev till sist arbetslös. Och gravid med tvillingar. Det var sparken! Tanken att börja plugga hade precis börjat gro så jag satte omgående igång, utan något egentligt mål till att börja med. Jag hade ju pluggat humanistisk linje på gymnasiet och hade åtskilligt att läsa in för högskolekompetens.

Drivkraften att lära mig har alltid funnits, men jag har varit allt för lättpåverkad av vad andra sagt och aldrig riktigt brytt mig om vad jag själv velat. Mitt matte-betyg hoppade från 4 till 2 tillbaka till 4 under högstadiet, beroende på vilken lärare jag hade. Gissa vem jag trodde mest på? Med några år i arbetslivet och några barn var jag mogen att veta själv vad jag ville. Inte så tydligt, men ändå besluten att skaffa mig en solid grund.

Efter hyfsat många år i skolbänken är jag nöjd och jag skulle absolut göra om det om jag hamnade i samma situation igen. Däremot hoppas jag att mina barn inte ska behöva göra samma resa, utan våga välja mer med sitt eget hjärta än vad jag gjorde en gång i tiden. Då är nog chansen större att dom hittar rätt från början.

Det är inte alltid lätt att inte följa samhällets mönster: studera när man är ung, skaffa ett bra jobb, sätta bo och skaffa familj, göra karriär och gå i pension, men det är alltid lite mer spännande!

Tyckte du att det här var ett långt, pretantiöst, bildlöst och segt inlägg? Nästa gång lovar jag något mer lättsmält! Dagens kvällsmat.