Vad är ett ärr värt, när det sitter i själen?

Jag sitter och skriver brev till försäkringsbolaget. Jag har dragit på det. I kontakt med försäkringsbolag och försäkringskassa blir det så uppenbart att det finns en prislapp för lidande. Nu ska jag ändå skicka in det eländiga brevet, för oavsett om ärr kan ersättas eller inte är det pengar som jag har rätt till.

Det är svårt att hejda sig. Jag vill skriva om allt, om alla ärr och hur svåra behandlingarna var. Hur många stick i armarna barnet fått utstå, hur länge barnet var tvungen att ligga stilla, fjättrad i en säng för en läskig behandling där blodet pumpas ut ur ena armen och in i nästa efter att ha passerat en morrande maskin intill sängen. Alla tabletter på morgonen, som tog bort all lust att äta något mer. Sprutor som svider som getingstick. Om hur ”glömske-medicinen”, som gavs när en sond skulle ner genom näsan till magen, förvandlade mitt barn till oigenkännlig, utan att göra processen ett dugg lättare för någon. Jag vill berätta om skulden jag kände när läkaren sa, att jag gav henne för lite mat, allt medan hon låg på uppvaket och behövde mig som mest. Desperationen över att möta en läkare som vi inte kände tillit till. Om alla resor till sjukhuset, som ofta slutade med att vi inte fick åka hem samma dag. Om hur jag på min disputationsdag åkte direkt från barnsjukhuet. Om det kritvita ansiktet i publiken, som tillhörde min dotter.
......
Vad ska jag skriva då?
Hon har några prickar på halsen och ett långt, fint ärr på magen. Och stomin förstås.