Lördagstema: Solidaritet

För mig betyder solidaritet "ta ansvar". Enkelt. Det finns så många rörelser och röster som använder ordet solidaritet för att bestämma och säga vad alla andra ska göra, men för mig handlar solidaritet i första hand om mej. Det är jag som avgör var jag vill och kan lägga min energi och mina pengar. Och jag gör så gott jag förmår. Men för en stor grupp människor betyder solidaritet också rättigheter. Där det finns en bit av kakan att få del av.

Idag konfronteras vi med tiggeri på gatorna, något som åtminstone jag inte är uppväxt med eller har upplevt speciellt ofta och det är klart att jag undrar, vad är det för människor?

För mig blir det nämligen tvärstopp i det empatiska systemet när jag ser en tiggare. Jag vill inte att människor ska ha det så dåligt, jag vill samtidigt inte ge bort mina pengar till någon som ligger på gatan och inte gör något. Jag vet inte om jag verkligen hjälper någon i nöd.

Östgöta Correspondenten gjorde nyligen några reportage om gatutiggarna i Linköping och av det blir jag i alla fall lite klokare. Enligt vad dom kommit fram till är tiggarna ofta människor från tex. Bulgarien, Makedonien och Slovakien. Dom kommer hit med bil i mindre sällskap. Ibland för att söka jobb, men ibland också bara för att tigga på gatorna. Dom reser mellan städer och sover i bilen.

Vad har dom för rättigheter här i Sverige? Ja, dom får vistas här i tre månader i sträck och även om polisen ibland kontrollerar deras id-handlingar är det svårt att följa upp alla. Det är lagligt att tigga och enligt polisen är dom sällan inblandade i brott.

Inom EU finns en överenskommelse om att de rättigheter man har inom socialförsäkringen ska gälla oavsett var man befinner sig. Det vill säga att om du har rätt till någon ersättning i ditt hemland, kan den betalas ut i det land som du befinner dig i. Och vilka rättigheter man har i olika EU-länder kan man hitta här.

När jag skummade i informationen för vad som gäller i Bulgarien, som är det senast antagna EU-landet, blev jag faktiskt lite överraskad. Det kändes inte så olikt den svenska socialförsäkringen. Föräldrapenning till både mamman och pappan tex.

Jag har ingen egen erfarenhet från dom här länderna, men 1988 tågluffare jag i Östeuropa och bodde hemma hos människor som hade en mycket lägre standard än vad jag var van vid. Människor, som erbjöd en balja och en tvättlina när vi behövde tvätta våra kläder. Här hade vi ju slängt in grejerna i maskinen direkt. Familjer som trängde ihop sig i vadagsrummet medan vi fick sova i deras enda sovrum. Här hade vi inte ens erbjudit någon att övernatta, om vi var så trångbodda. Glada och vänliga människor som generöst delade med sig av vad dom hade.

Vad tänker jag? Jo, jag tror att vi med våra olika historia om hur man delar på kakan har fått en liten kulturkrock. Här i Sverige är vi vana vid vårt sociala välfärdssamhälle och att det är skatten som finansierar det. I dom forna öststatsländerna har det här systemet inte fungerat, utan människor har hjälpt varandra utan att blanda in myndigheter. Har man inte haft arbete, så har man fått tigga sig fram.

Inom EU har vi bestämt att alla ska kunna resa fritt över gränserna, man ska kunna söka jobb, hälsa på och semestra överallt. Så har människor fått möjligheten att komma till Sverige för att tigga. Om deras hemländer tillhör EU har dom där rätt till ersättning enligt sitt lands socialförsäkringslagar och vi i Sverige betalar inte ut annat än vad som gäller där.

Att solidariskt dela på kakan innebär att alla som har bidragit till den får ta del av den. Vill man dela vår kaka, så måste man vara med och baka. Jag kan inte se eller förstå att man gör det när man ligger stilla på gatan med en burk framför sig. Jag kan inte förstå att en EU medborgare har behov av att tigga. Om man har behov ska man uppsöka sociala myndigheter, som hjälper till. Det ingår i deras uppdrag oavsett var man kommer från.