lördag 16 maj 2015

Lördagstema: Fåglar

Våra fina hembyggen, gillas av fåglarna med!
I brist på fantasi frågade jag min äldsta dotter vad jag skulle kunna skriva om på temat: fåglar. "Dina sebrafinkar", svarade hon blixtsnabbt. Dom hade jag visst glömt bort. Tänk att hon vet att jag i min barndom/ungdom hade fåglar! 
Det började med min kompis som hade fåglar. Självklart ville jag också ha! 

Jag var 12 år och sparade mina pengar tills jag kunde köpa ett sebrafinkpar i en fin vit bur. Hannen fick heta Cesar. Han var lika grym som en romersk kejsare och överlevde två honor, som han stressade ihjäl i sin iver att bygga bo. 

Cecar på sin pinne.
Efter två honor gav jag upp och han fick leva solo resten av sitt liv. Sällskaplig var han i alla fall och när han dog ville jag ha ett nytt par. Då kom Cicero och Finkelina till familjen. Trots sitt namn, var det bättre ordning på Cicero och han och Finkelina la ägg i boet och vips hade jag åtta fåglar!

Åtta fåglar kräver utrymme! 
Sebrafinkar är egentligen inte speciellt roliga fåglar. Dom blir inte tama och dom kvittrar en ganska ensidig tutande melodi. Jag tror att dom var (är?) poppis för att dom är relativt lättskötta, men i fångenskap lever dom inte alls lika länge som i fritt tillstånd. Det och att fåglar hör till dom mest allergiframkallande husdjuren, har gjort att vi valt bort fåglar som alternativ för våra barn.

Min mamma valde bort allt som hette möss och råttor - det var hennes gräns för vad som var ok husdjur. Men när Cecars bur blev ledig såga jag såklart min chans! Jag skaffade mej dansmusfamiljen: Mossan, Fassan och Fnissan!

Får man inte ha levande möss - ja då får det bli tygdito.
Tamare djur får man leta efter,
Tillägg efter att ha läst om lördagbloggarnas fågelerfarenheter genom kameralinsen. Här är min egen, från 2013. Att fotografera fåglar kräver tålamod!

20 kommentarer:

  1. Roligt du är med i fågeltema ... vilket bra svar av din dotter! När jag läser din text dyker det upp att jag hade ju faktisk tillsammans med sonen två undulater för länge sedan. Olov och Märta. Märtha dog och Olov lyckades peta upp luckan och flög ut i det fria. Lyckades övertyga sonen och mig själv att han saknade sin fru och ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ja, sina husdjur sörjer man. Jag har gråtit över en hamster en gång. (Tycker själv att det känns märkligt, eftersom jag inte är särskilt blödig när det gäller andra djur.)

      Radera
  2. Tragiskt när jag missade att fåglar är känsliga för höga ljud och glömde stänga dörren till köket, när jag satte på mixern. Du blev några småfåglar fattigare och kvittrandet lite tamare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jisses! Lite känsliga för höga ljud var dom ja - trillade av pinn så att säga. Kommer du ihåg att det var bortfall även efter en tur på gräsmattan, när pappa hade gödslat? Annars gillde dom ju att få vara ute och hoppa på marken.

      Radera
  3. Det var mycket dramatik med de små zebrorna. När ungarna kom ut ur boet och var lika stora som sina föräldrar.
    Vi har fem ägg i ett bo på en stubbe bakom garaget. Vi avvaktar med spänning om det möjligen kan bli något eller om fåglarna blivit störda och lämnat boet åt sitt öde.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förde bok. Skrev om fåglarna, och ritade av dom. Tyvärr hittar jag den inte. Troligen har den åkt i soporna vid någon utrensning. Bilderna är inte heller hjödarbra. Men jag minns hur ungarna såg ut: gråa och färglösa, med kolsvarta näbbar. Och ja, lika stora som föräldrarna - bara dåliga på att flyga.

      Radera
  4. Mer fågelminnen: lådan med små gula kycklingarna jag fick av Pelle för att vis barnen i skolan.
    Det var innan begreppet fågelinfluensan var aktuell.
    Glädje och sorg och en upprörd förälder som hade svårt att handskas med sitt tjatande barn. Vill ha, vill ha inte alltid så bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken lycka att få ha kycklingar hemma! Men jag tycker nog att föräldrar måste kunna sätta gränser och barn lära sig förstå dem - det var väl knappast ditt problem! (Visst kommer jag ihåg det.)

      Radera
  5. Zebrafinkar är väl rätt vackra? Synd att dom låter så sorgset bara, som domherrar nästan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att "sången" var det enda jag blev varnad för när jag köpte dem, men faktum är att jag gillade tutandet. Det liknar ju inget kvitter man hör ute i vanliga fall.

      Radera
  6. Lite lättare måste det ändå vara att fota fåglar i bur? Det var ganska vanligt förr med fåglar i bur. Vi hade en kanariefågel och en undulat, Kalle och Sofie.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med dagens moderna kamera hade det såklart varit plättlätt att fota fåglarna, men på den tiden hade jag en kompaktkamera, som låste fokus på burgallret hur jag än bar mig åt.

      Radera
  7. Cesar tycks ha varit en energisk typ!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han var jättefin, men ingen bra make. Alternativt var fåglarna för unga när dom såldes.

      Radera
  8. Ursäkta tjatet, hittar inget sätta att fortsätta kommentaren om jag uppehåll 5 sekunder. Ville också säga att det måste vara häftigt att få fågelungar! Kram och hej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var kul! Det blev inte många kullar, två kanske. Kanariefåglar tror jag är svårare att föda upp. Surt när kommentarsfunktionen inte funkar. Kram och hej!

      Radera
  9. Hahaha nu har jag läst tillägget från 2013 - åh vad det kändes igen.:-)

    SvaraRadera
  10. Jamen jag har ju också haft fåglar! Tänk att jag glömde det. Undulater, en blå och en gul, väldigt fina, men inte så sällskapliga av sig. Lillsyrran tyckte synd om dem och öppnade buren, när den stod på balkongen och det var det sista vi såg av dem. Hoppas några fågelvänner räddade dem från den svenska vintern!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om det var en period när burfåglar var vanligare än nu. Då fanns det fåglar i var och varannan familj, nu jänner jag bara några få som har fåglar.

      Radera
  11. Kul att din dotter mindes dina fåglar. Som jag skrev i mitt inlägg, hade min syster undulater. Känns väldigt 80-tal nu, då jag inte kan minnas senast jag såg en undulat hemma hos någon. Själv hade jag marsvin. Självklart ville tillslut även äldsta systern, som egentligen inte hade något djurintresse, ha något djur. Valet föll på möss, som mina föräldrar egentligen inte ville ha. Syrran insisterade dock och förklarade att de ju doftar så gott; de luktar precis som popcorn, sa hon. Jag vet inte riktigt hur det stod till med hennes luktsinne men sedan den dagen säger vi alltid i min familj (utom då äldsta syrran), när vi känner doften av tåsvett, att det luktar popcornmus, för det var ju verkligen vad de doftade de små djuren som bara blev fler och fler... ;-)

    SvaraRadera

Här är ditt utrymme att skriva, tycka och kommentera! Gör det.