Vansbrosimningen 2015

Så var det äntligen dags igår, loppet som jag tränat hårt för sedan den 26:e november: Vansbrosimningen, 3 kilometer i isande kallt vatten både medströms och motströms. Och bara för att alla redan nu ska veta att det gick bra, börjar jag med en bild från målgången: en glad Pysseliten med medalj runt halsen och banan i magen. Posera kan jag minsann!

Pysseliten poserar på scenen vid målgången.

Men hur går det till när nästan 9000 simmare (jag tror iofs. att bara knappt 8000 kom till starten, men ändå ...) ska simma tillsammans i ett trekilometerslopp? Jo, först måste man hämta sina startattiraljer vid Arenan, som ligger vid målgången. I kuvertet finns en badmössa, ett armband, en karta och lita annat jox. (Bland annat en beskrivning tydligen, om hur mössan ska sitta.) Sedan går man i hettan - jo igår var det 31 grader varmt i Vansbro - till starten som ligger 15-20 minuters promenad bort.

Lång och varm promenad till start. OBS! Man får inte gå i spåren!

Sedan byter man om och har man tur så dokumenterar någon det hela ...

Jag var inte ensam i det här "omklädningsrummet".

På med badmössejävlarna. Har man långt hår finns det lite olika trick för hur man får mössan att sitta kvar, men mitt bästa är en fläta i nacken som jag viker upp mot hjässan.

Badmössa nummer ett. Lite som cykelslang.

Så fattar men greppet innan badmössa nummer två träs på.

Ja jädrar, den kom på åt rätt håll också! Lite som ballong eller möjligen kondom - tunnare alltså.

Sedan är man nästan redo. Dragkedjan i ryggen ska dras upp och kardborren runt halsen fästas, så det blir lagom hårt, vatten-tätt men inte stryp-tätt. Sedan börjar uppvärmningen med Friskis och Svettis för startgrupp nio - med blåa badmössor. Med 31 grader i luften var det många som struntade i uppvärmningen, men jag vet att det är musklerna som ska bli varma - inte ytan, så jag flaxade med i alla rörelser. Svetten dröp under våtdräkten. Skönt.

Smurfar!

Sedan blev klockan startdax för min startgrupp, 11:48. Jag tror att det gick starter med ca. 200 deltagare ungefär var tionde minut. Löpandeband start alltså. Varje startgrupp hade sin egen färg på badmössorna, före mig startade rosa mössor och efter kom gröna mössor. Veteranerna har gula och ytterligare en annan grupp har vita mössor, tex.

Alla lägger sin hand med det chipade armbandet på en platta och en lampa lyser grönt. 

Jag fick syn på Karlsloken innan jag passerade startregistreringen och såg ut så här medan min sandvikklassikerkombatant poserade fint i bakgrunden.

Lömsk? Illamående? Jag tror att jag försöker säga något. "Vi ses vid mål."

Sedan rättade jag mig i ledet och spurtade iväg med övriga smurfar.

Här följer nu en timme utan fotodokumentation. Jag klev ner i det obeskrivligt, underbart, sköna, svala vattnet och började simma i lugnt tempo, utan att trängas med andra simmare. Gott om plats och lite skvalpigt vatten i högersväng. Sedan kom vi ut på rakan, Vanån, med bryggor och båtar och avståndsmarkeringar på bojar så långt ögat kunde se.

Jag provade att crawla lite. Frust, host och hjäälp - en kallsup. Lungt ett tag till och så ett nytt crawlförsök. Så får jag hålla på tills jag har hittat rätt tempo och andningen under kontroll. Efter en kilometer kunde jag crawla lugnt, men inte särskilt långa sträckor, eftersom jag måste spara armarna till sista kilometern i Västedalälven, där det ska vara motströmms och lite kallare. Första kilometern gick ohyggligt snabbt att simma. Kändes som tio minuter (i själva verket brukar jag simma 350 meter på tio minuter.) Jag kände inte av någon medström som det påstås vara i Vanån, så jag längtade lite efter att få syn på kröken där vi skulle ta höger upp i Västerdalälven.

Västerdalälven - sista kilometern. Se hur alla håller sig nära bryggan.

Så kom den! Trångt. Nu kom det simmare bakifrån, som hade bra mycket mer fart än jag. Trots att jag passerat några rosa badmössor hade jag blivit omsimmad långt tidigare av gröna mössor. Jaja, jag visste att jag inte var snabb, men sååå långsam? Det kändes som tiden gick snabbt i alla fall. Sista kilometern blev det så mycket crawl som jag bara orkade, eftersom det gick så mycket lättare än bröstsim. Dessutom tar man mindre plats när man crawlar. Det var ganska trångt hela kilometern, eftersom det var lättast att simma närmast bryggan vid strandkanten.

Min lilla hejarklack, bestående av Karlslok och tre döttrar gick under tiden i sakta mak tillbaka mot målgången i värmen.

Självklart glasspaus i gräset.

Så plötsligt dök jag upp, bara hundra meter före målgång fick vi syn på varandra igen!

Trött, men glad. Jag tror att jag fick lite extra energi av att se familjen stå där vid kanten och heja. Vinkevink.

Pang, så lägger man upp handen på markeringen vid mål!

En sådan skön känsla. Tröttare i benen än jag anar, vinglar jag upp för rampen ur vattnet och blir mottagen med "grattis" och "bra kämpat" och "vill du ha hjälp med blixtlåset?" -- Jaaaa, det vill jag. Tror jag i alla fall.

Sedan får jag syn på Sandviks välkomstkommité, som står där med en stor mikrofon och en filmkamera. Jag intervjuas och kan säga att jag är sjukt imponerad av alla idrottare som utsätts för detta med intervjuer direkt efter sina lopp/matcher och svarar så redigt på alla frågor som dom får. Jag har ingen aning om vad jag svarade, mer än att jag fick total blackout på frågan: "Tycker du att du har representerat Team Sandvik bra i den här tävlingen?"

Nåväl. Sedan fick jag en medalj och en goodiebag med bland annat en banan i. Bananen åt jag upp bums! Sedan blev det fotografering.

Vi poserar så fint.

Och efter det gick vi ut från målområdet och jag glömde hämta mitt diplom, men blev glad när alla fanns där och väntade på mej. Jag hade simmat mycket snabbare än vad jag räknat med, även om jag var mest nöjd med att jag faktiskt genomfört loppet och efter ganska mycket gnetande lärt mej att crawla. Det var ju ändå min målsättning.

OKEJ här kommer mina tre tips inför Vansbrosimningen:

1. Förvissa dig om att du orkar simma tre kilometer innan loppet.
2. Prova att simma i öppet vatten, det skvalpar mer och är svartare än i bassängen.
3. Förbered dig på att inte vara ensam.

Uppdatering:

Lotten ställer alla roliga frågor som jag gärna velat ha där på bryggan efter målgång och eftersom jag nu kan svara så utförligt får ni hela intervjun här istället:

Lotten: Det var jätteintressant! Nu vill jag veta mer!

Hade du någon svacka under loppet?

Pysseliten: Jag tyckte att dom sista 300 metrarna innan vi skulle upp i Västerdalälven var segast, om det kan kallas svacka. Tröttast i armarna var jag 200 meter innan mål, det är väl också en typ av svacka. (Jag kunde alltså inte spurta på något sätt.)

Lotten: Hände det något mer än att du simmade om folk och blev omsimmad? (Alltså: pratade eller drunknade de andra deltagarna då och så?)

Pysseliten: Tyvärr ingen dramatik alls under loppet. Det mest spännande var två damer (tror jag det var, svårt att säga när alla ser exakt likadana ut) som simmade sakta och skvallrade och hade trevligt - långt ifrån tävlingsfeeling där. Jag simmade snabbt om. Jag hörde inte ens någon som ropade någon annans namn/nummer, något som annars är en säkerhetsgrej. Om man inte svarar blir man omedelbart uppdragen. INGET sådant fick jag se!

Lotten: Går det att jämföra loppet med något annat idrottsligt som jag begriper mig på? (Springa två mil?)

Pysseliten: Absolut, visst kan man jämföra med att springa två mil! Samma taktik, värma upp spara på krafter till hela loppet och ösa helst så länge som möjligt. Grejen med simning är att det är överkroppen som gör mesta arbetet och dom musklerna är mindre och inte lika vana att ta upp syre som tex. lårmusklerna. Det är bra att tänka på när man tränar inför ett längre simlopp.

Lotten: Har du ont nånstans idag?

Pysseliten: Lite träningsvärk mellan vingarna och skavsår på halsen från vårdräkten. (Det hade jag tänkt ta upp i bloggen, men glömde bort.)

Lotten: Känner man sig fånig när man simmar bröstsim eftersom crawling är så himla mycket coolare?

Pysseliten: Haha, ja det trodde jag att jag skulle få göra! Men det är jättemånga som simmar bröstsim, så då är man i gott sällskap i alla fall. (Dräkterna hjälper inte heller till.) Dessutom känns det brutalt ocoolt att crawla eftersom det är svårare att orientera sig och varje gång man tittar upp känner sig helt lost och vilsen.

Fotografi: Pysselitens Karlslok