Jag och Gry är hos min mamma och pappa på besök. Mormor visar Gry saker i obestämd form, här vimlar det nämligen av saker och minnen. Gry berättar för mig att mormor har en silvergroda, ett simmärke, som hon har gjort om till halsband.
Jag minns när mamma tog det märket, hon var jättestolt. Och vuxen! För att få silvergrodan krävs det att man simmar 10 meter, doppar huvudet under vatten och plockar upp ett föremål från botten och hoppar ner i vattnet från bassängkanten. Simma kunde hon, det var själva huvuddoppet som var den stora prövningen för mamma. Och hon fick stärka sig ordentligt för att våga. Men med beslutsamhet kommer man långt och märket blev hennes!
Nu ska jag berätta varför jag varken är rädd för vatten, höga höjder eller åska. Det är för att min mamma var det och inte ville att vi barn skulle få hennes "nojjor". Vi satt med gummistövlar på i vardagsrummet när åskan mullrade och just då var mamma var inte det minsta rädd. När gummistövlarna var på. "Man behöver inte vara rädd för åskan, men man ska ha respekt för den", förklarade hon för oss.
Jag känner pirr i magen när mina barn går nära kanten på stup och jag har svårt att behärska mig då. Ändå har vi varit på klätterkurs och balanserat på klippkanter utan att jag flippat ut. För min egen del är det lugnt med höjderna, så länge jag bara har ansvar för mig själv.
Det gäller att övervinna sina rädslor och när man är med sina telningar är man deras trygghet och klippa och då gäller det att ta det lugnt. Jag tycker att man ska vara ärlig och våga säga till sitt barn att man är rädd om man är det, men man kan gärna förklara varför. Om det är som det var för min mamma "en nojja" så förstår barn det. Det gjorde vi i alla fall!
(Nuförtiden står gummistövlarna kvar i garderoben hos mamma när det åskar.)
Jag minns när mamma tog det märket, hon var jättestolt. Och vuxen! För att få silvergrodan krävs det att man simmar 10 meter, doppar huvudet under vatten och plockar upp ett föremål från botten och hoppar ner i vattnet från bassängkanten. Simma kunde hon, det var själva huvuddoppet som var den stora prövningen för mamma. Och hon fick stärka sig ordentligt för att våga. Men med beslutsamhet kommer man långt och märket blev hennes!
Nu ska jag berätta varför jag varken är rädd för vatten, höga höjder eller åska. Det är för att min mamma var det och inte ville att vi barn skulle få hennes "nojjor". Vi satt med gummistövlar på i vardagsrummet när åskan mullrade och just då var mamma var inte det minsta rädd. När gummistövlarna var på. "Man behöver inte vara rädd för åskan, men man ska ha respekt för den", förklarade hon för oss.
Jag känner pirr i magen när mina barn går nära kanten på stup och jag har svårt att behärska mig då. Ändå har vi varit på klätterkurs och balanserat på klippkanter utan att jag flippat ut. För min egen del är det lugnt med höjderna, så länge jag bara har ansvar för mig själv.
Det gäller att övervinna sina rädslor och när man är med sina telningar är man deras trygghet och klippa och då gäller det att ta det lugnt. Jag tycker att man ska vara ärlig och våga säga till sitt barn att man är rädd om man är det, men man kan gärna förklara varför. Om det är som det var för min mamma "en nojja" så förstår barn det. Det gjorde vi i alla fall!
(Nuförtiden står gummistövlarna kvar i garderoben hos mamma när det åskar.)
Kommer ihåg när jag var hos er i Sturefors och det åskade. Jag var livrädd och din mamma lärde mig att varje sekund mellan blixten och åskan var det antal kilometer bort som åskan befann sig. Vi satt och räknade och rädslan släppte när kilometrarna blev fler och fler ... Nu för tiden är jag inte ett dugg rädd för åska!
SvaraRaderaJag känner igen det där med klippkanter när en viss dotter med hörlurar i öronen lullade runt vid stuprn i Reutlingentrakten. Kanske var oron då befogad :o)
SvaraRaderaKram!!
Det blir lite som att stå på andra sidan staketet. Som barn ville man våga och testa på det mesta, och i mitt fall är det nog mer ett under att jag lever än tvärtom. Som vuxen är man orolig för sina barn, vill att dom ska ta det mer försiktigt i vissa situationer. Samtidigt ser jag i deras samma ögon äventyrslystnaden och drivkraften i ett testa och uppleva.
SvaraRaderaVem är jag att förhindra det?
Snarare handlar det om uppmuntran och att lära dem vilka gränser som är ok.
Fast det är svårt.
Vi väcktes upp mitt i natten av pappa för att få se det "praktfulla skådespelet" när det åskade som värst.
SvaraRaderaDet var mer spännande än otäckt.
Bra drag av pappa.