Pysseliten på sjukhus, del II

Idag var det så dax att ta bort cystan, som läkarna efter många turer hit och dit bestämt sig för att knölen i min ljumske var. (Jag berättade om det här för ett tag sedan.) 

Glad i hågen åkte jag till Sophiahemmet i Stockholm imorse. Karlsloken släppte av mig vid ingången och lovade att hämta mig när jag var klar för hemfärd.

Omgående fick jag byta om till sjukhusets sexiga outfit (se bilder), med det "nya" att skärpet ersatts av en chick liten säkerhetsnål för skåpsnyckeln.

Sedan var det "hopp i säng" som gällde. Allt måste ju hållas rent fritt från bakterier, så man får inte nudda golvet med sina strumpor. 

Jag fick fyra tabletter: 2x500 mg Panodil, Atarax (avslappnande) och en mot illamående (vad nu den hette) och en "infart" (PVK) i armvecket. Eftersom jag även kände  av astman lite fick jag en shot beta-2 stimulerare i armen.

Sedan somnade jag. Narkosläkaren tittade förbi och kollade i munnen och frågade om tänderna satt fast och lite annat. Jag testade gränserna och blev kissnödig. Vips hade tiden gått jättesnabbt och en narkossköterska kom och hämtade mej. Klockan 9:00 rullade jag iväg, inte hela vägen in i operationssalen, för jag fick GÅ in sista biten. 

I operationssalen fick jag lägga mej skönt på en smal brits med benen fastspända med en rem (för att inte trilla ner) och med armarna rakt ut i varsin vagga (som Jesus på korset). Sedan kom EKG knapparna på plats på bröstet och jag erinrade mig en ramsa som en sköterska lärde mej och Gry en gång för länge sedan. En minnesramsa om jorden (grön) blommorna (röd) och solen (gul), för att komma ihåg i vilken ordning dom färgade sladdarna ska kopplas, men jag hade givetvis glömt den och kunde inte kontrollera.

Sedan satte hon en ny shot i armen och sa: "Godnatt". Jag hann gurgla något, vad jag ville säga är borta ut minnet, men jag kände hur hon ökade trycket på gasmasken över näsan och munnen.

Klockan elva tittade jag på klockan nästa gång. Jag visste genast innan jag öppnat ögonen att jag var på sjukhuset, men inte förrän jag såg klockan visste jag att det var klart. Såååå trött. Jag kämpade lite och när jag insåg att någon stod intill sa jag att jag var vaken och ville ha vatten. Jomenvisst! Helt borta i dimmorna såg jag senare en mugg och hävde mej upp och tog en klunk. Sedan vilade jag lite och sedan drack jag lite mer. Jag ville vakna!

Vid tolv kom läkaren. "DU! Du hade ett BRÅCK!" Han såg lite vild ut i ögonen, nästan upprymd. Som ett barn på julaftonen! Jag, med min lilla enkla och snabbt åtgärdade - men guuuud så ovanliga cysta i ljumsken, hade gett honom en överraskning!

Jodå, han förklarade att det var ett femural bråck (lårmuskelbråck) som skulle ha upptäckts om man gjort en CT Scan. 

Ja, det var ju den som jag INTE gjorde, eftersom alla var så överens om att det var en cysta! Nåväl, slutet gott allting gott och så ska jag sluta tänka på vad det var som dom sög upp i sprutan ....