Integritet

Joacim hörde på lokalradion att polisen i Uppsala får mellan 5 och 10 anmälningar per månad om bortkomna dagisbarn. Rätt många, eller hur? 1-2 varje vecka! Alla har lyckligtvis hittills kommit tillrätta. Anledningen till att små barn kommer bort är förstås att för få vuxna vakar över dem. Istället går resurser från annat håll till att leta reda på barnen.

Förra veckan tappade en mamma bort sin sjuåring på Arlanda flygplats. Ett stort polisuppbåd fick leta och till sist hittade man barnet på Fridhemsplan mitt i centrala Stockholm. Det var med hjälp av övervakningskameror, som man lyckades spåra barnet dit!

När Tove var liten skedde en händelse som har etsat sig fast i mitt minne. En man som setts gående i en skog tillsammans med ett barn hade anmälts av en samvetsgrann medborgare, som trodde att han var en fuling. Han var rasande arg över att behöva förklara sig inför polisen. Han kände sig kränkt. Själv minns jag att jag tyckte att det var synd att han inte insåg hur bra det är för barnens skull att någon bryr sig.

Jag tycker inte att övervakningskameror är dåligt och inkräktar på vår integritet. Händelsen på Arlanda visar det. Tänk om fler vågade bry sig om våra barn när dom är ute på egen hand. Är det inte värt att någon frågar en extra gång, hellere än att ingen reagerar? Går vuxnas integritet före barnens säkerhet?