Planen var inte att vi skulle ha en katt. Vi hade ju en kanin. Men hon kom till oss som en liten rädd kattunge. Rädd för allt! Hon var ingen kelig katt utan mycket reserverad och bestämd. Helt och hållet motsatsen till min kaxiga Trisse.
Men hon har växt, funnit sig tillrätta i familjen och är nu en extremt familjekär katt. Hon bryr sig om oss. Hon blir sur när vi reser bort och lämnar henne ensam hemma. Vi får skäll i flera minuter när vi kommer hem.
Om Kitty är vår drottning ...
så var Trisse min kung! Och på barns vis fotograferade jag mitt husdjur. Och mina leksaker, andra djur, karuseller, mina kompisar, underliga semesterbilder och någonstans har jag till och med radat upp och fotograferat mina tomma schampooflaskor som jag sparat.
På bilden ligger Trisse mellan mina gosedjur med en nattmössa med hål för öronen som jag sytt till honom. Till vänster min hund Bruno och Steiffkaninen Snuffy. (Jag hade sparat länge för att kunna köpa dom i leksaksaffären i Tyskland.) Till höger en hel familj med dockor som jag sytt av mammas gamla lakarn och en vit orm som jag virkat av restgarn.
Den lilla tygkatten är faktiskt den katt som betytt mest för mej under min uppväxt! Den låg varje natt i min säng ända till jag flyttade hemifrån. Man hade ett skönt grepp runt halsen och jag hade verkligen svårt att sova utan att hålla i den lilla trasan.
Men var kommer en sådan lite oansenlig liten katt ifrån?
Häng med nu! När jag var 6 år bodde vi i en liten by, där en familj med minst sju barn bodde i "Panget", jag tror att det hade varit ett pensionat. Hela övervåningen var öppen för byns alla barn en dag i veckan, då vi fick komma dit och pyssla! Birgit som mamman hette, hade stora bord överlastade med tyg och annat pysselmaterial! Jag tindrade med ögonen och högg in på tyghögen! Jag valde vackra tyger och knölade ner i en nylonstrumpa. Det blev en lång orm som jag sydde knappögon på.
Väl hemma hittade jag en papperskatt, som vi hade tillverkat vid ett annat tillfälle. Jag sprättade helt osentmantalt upp tygormen och ritade av katten på det fina grönblommiga tyget. Sedan satt jag med nål och tråd och tråcklade ihop tygkatten. Jag minns inte riktigt om jag stoppade den med tyg, eller om mamma hjälpte mej att stoppa den med "riktig" fyllning. (Jisses, hon var ju syslöjdsfröken i skolan!) Kanske fick hon hjälpa mej, men vanligen vrålade jag: "Kan själv!"
Under årens lopp har kissen bättrats på. När knappögonen lossnade, blev det garnögon och när det blommiga tyget nöttes ut, lappade jag bara på med en annan lapp.
Jag fick leta ett tag, men ... tja, nylonstrumpor |
Och om ni hängt med nu, så kan ni nog ana vad som finns i chokladasken. Det är en mycket sliten Kisse som ligger och vilar, efter lång och trogen tjänst som min sängkamrat! Min tröst och trygghet. Jag älskade den där lilla tygkissen. Eller - det gör jag nog fortfarande. Jag gillar i alla fall att jag har den kvar.
KISSEN!!! |
Inlägget var fint på min dator ... Får se om jag kan ordna layouten under morgondagen. Idag svettas jag på BBC (om jag kommer med ett tåg som tänker avgå.)
SvaraRaderaUnderbara lilla tygkatten i den fina chokladasken! Självklart ska den bo allra bäst!
SvaraRaderaHoppas tåget avgår som det ska och inkommer som det ska! Fint inlägg, beskrivande, roligt och lite hjärtesnörpande
Klaart den ska bo i en chokladask! Jag hade en period när jag sparade sådana också. Bokmärken, servetter och något att ah samlingarna i - chokladaskar.
RaderaDen gula, gamla nallen var en vinst från Andreasmarkt från Andreasmarkt i Wiesbaden.
SvaraRaderaJa, nu när du säger det vet jag att ajg hört det tidigare. Vann du den när du bodde där?
RaderaVilka fina katter! Vad kul att du har kvar dina foton. Och favvokissen förstås!
SvaraRaderaPysseliten är ju ett väldigt passande nick!
Ja, jag har alltid pysslat och tillverkat saker som jag tyckt har fattats. Precis som jag tydligen behandlade minnet, gjorde jag med saker: " om jag inte minns hittar jag på nytt"
RaderaPysseliten, du är ju stor! En riktigt go historie, - läs den på danska - då blir det så vackert som jag vill ha det sagt som rymmer så mycket! och tygkissen är kvar!
SvaraRaderaJag blir oerhört sentimental och nostalgisk när jag tar fram den lilla katten.
RaderaVilken underbar historia - det såg verkligen ut som en mycket älskad katt!
SvaraRadera