Déjà vu eller återfall?

Här kommer en bekännelse: jag gillar att ha det obekvämt, slitigt och jobbigt. Fysiskt alltså. Gärna svettigt och skitigt också. Därför föll jag genast för idén att följa med en kompis på en helg fylld av träning. Jag kan inte få nog av ömmande träningsvärk.

I den berömda forntiden dansade jag jazzdans, ledde barngrupper och hade en egen showgrupp - utan uppdrag. Det enda "gig" vi någonsin fick var som publikvärmare till brorsas rockband som hade en spelning på en muckar-skiva. Vi förberedde oss med fotografering för planscher och koreograferade vår show minutiöst. Sedan ställdes giget in, något jag i efterhand tror var lika bra, men då var det förstås lite trist.
Barngrupperna däremot var en bra affär!

Det var ABF som arrangerade danskurserna och som ledare fick man kanske lite lön (varför minns jag inte den?) och en LP per termin, det var inte kattskit för en unge som knappt fick månadspengen att räcka. Dessutom fick man gå intensivutbildning i jazzdans! (Även anatomi, barnpedagogik och andra dansstilar, som jag inte brydde mig om, ingick i kursen.) Vi dansade från fredag eftermiddag till söndag kväll. Bodde på hotell brevid träningslokalen och blev drillade av duktiga dansstudenter från baletthögskolan. Åh, det var skön träningsvärk i en halv vecka efter en sådan helg!

Det är förstås inte bara träning som ger mig sådan tillfredsställelse. Att lägga om plattor i trädgården, skyffla flera kubikmeter med jord eller gräva upp ett träd med hela rotsystemet funkar också.

Vad är detta? Finns del fler som jag? Är det déjà vu jag upplever när jag anmäler mig till träningshelgen? När jag läser definitionen för déjà vu inser jag att, visst - jag hade kanske minneshallucinationer när jag var yngre, men det här är rent och skärt återfall!