Så här enkelt kan det vara: Någon ropar, rakt ut i bloggosfären/internätet, efter tips på sevärdheter utefter en inte spikrak färdväg. Svar kommer och en rutt planeras. Tillfälle för nya möten ges och så bestämmer vi oss för att ses. På riktigt!
Två snart 15-åringar sitter på en bänk medan PK och Lotten med barn inspekterar ett snyggt flygplan.Det blev en skönt avslappnad eftermiddag. Vi hade picknick i solen, ramlade runt på Flygvapenmuseet, köpte choklad i chokladfabriken och avslutade med bad och grill vid vår stuga. För mig var det första gången jag träffade en nät-vän, men det var så enkelt! Vi kände nästan varandra redan och ändå fanns en nyfikenhet på allt som vi inte vet om varandra.
En reflektion mitt i allt var att mina snart 15-åriga små knoppar har slutat ta vem som helst i handen för att dra iväg och upptäcka världen på egen hand. Världen är plötsligt helt ointressant för dom. I alla fall vår värld!
Från äldsta dottern, som flyttat till andra sidan klotet hör vi väldigt lite. Hon verkar dock bli väl omhändertagen och idag hade hon sin första skoldag. Hennes nya liv i kjol har börjat, som hon själv uttryckte det. Skoluniform, alltså. Bara det är en erfarenhet!
Två snart 15-åringar sitter på en bänk medan PK och Lotten med barn inspekterar ett snyggt flygplan.
Vad kul att ni träffat nätvänner! Det är en speciell känsla att göra det - när man "bara" känt varann på nätet innan. Och så finns man plötsligt "på riktigt" ?! Egendomligt och fascinerande. :))
SvaraRaderaMen hallihallå, era telningar följde ju visste med och tog visst i hand och svarade ju visst till och med på tilltal! (Hon som ju är down under är helt klart ursäktad för sin frånvaro.)
SvaraRaderaJomenvisst följde dom med! Dom VILLE det till och med, men för mej var det en aha-upplevelse att dom inte yrde runt som tosingar! Som dom gjorde för bara .... några ... veckor sen ..., eller när hände det, att dom började sitta överallt?
SvaraRadera