Så passande! GRATTIS Norge! Både schlagerguld och nationaldag att fira idag.
För mej är 17:e maj också speciell, men av ett helt annat skäl. När jag var 14 år började det en ny tjej i parallellklassen. Eftersom hon bodde i mitt kvarter gick vi ofta till och från bussen tillsammans och blev också goda vänner. Kristin, som hon hette, fyllde år den 17:e maj.
I början av vår vänskap tror jag att jag mest tyckte synd om Kristin, för hon berättade ofta om sin elaka styvmor, dennes bortskämda son och hur hennes pappa alltid tog styvmoderns parti, när det blev konflikter. Hon ville gärna att vi träffades utomhus, eller hemma hos mig efter skolan och vi traskade ofta omkring i naturen och fantiserade ihop allt möjligt tokigt och vi hade alltid skoj ihop. Någon gång var vi hemma hos henne och jag tyckte att hennes lilla rum i källaren var lite mörkt.
Kristin fick problem på hösten i 9:an, det började med att hon fick ont i knäna och hon fick gå med kryckor i flera veckor. Efter mycket om och men, berättade hon om sin sjuka reumatiska mor, som bodde på ett hem, för att hon inte kunde ta hand om sig själv. Kristin avskydde att hälsa på sin mamma och jag lovade att föja med henne dit över julen. Kristin blev inlagd på sjukhus och fick ligga spänd i sträck flera timmar varje dag. Hon hade problem med lederna. Jag besökte henne där så ofta jag kunde ch det var en ledsen och tragisk Kristin som låg där.
När hon kom tillbaka till skolan mådde hon jättedåligt! Jag försökte efter min förmåga att övertala henne att söka hjälp.
Det blev aldrig något julfirande tillsammans för oss. Kristin dog kvällen före jullovsavslutningen. Jag stannade av totalt, låste in sorgen och lät den bo i mig ända tills på våren året efter då min Opa (farfar) gick bort. Då sörjde jag Kristin! Då tog mamma och jag hand om dom ouppackade julklapparna som legat i ett hörn och jag gick till graven den 17:e maj med lite blommor från skogen.
För mej är 17:e maj också speciell, men av ett helt annat skäl. När jag var 14 år började det en ny tjej i parallellklassen. Eftersom hon bodde i mitt kvarter gick vi ofta till och från bussen tillsammans och blev också goda vänner. Kristin, som hon hette, fyllde år den 17:e maj.
I början av vår vänskap tror jag att jag mest tyckte synd om Kristin, för hon berättade ofta om sin elaka styvmor, dennes bortskämda son och hur hennes pappa alltid tog styvmoderns parti, när det blev konflikter. Hon ville gärna att vi träffades utomhus, eller hemma hos mig efter skolan och vi traskade ofta omkring i naturen och fantiserade ihop allt möjligt tokigt och vi hade alltid skoj ihop. Någon gång var vi hemma hos henne och jag tyckte att hennes lilla rum i källaren var lite mörkt.
Kristin fick problem på hösten i 9:an, det började med att hon fick ont i knäna och hon fick gå med kryckor i flera veckor. Efter mycket om och men, berättade hon om sin sjuka reumatiska mor, som bodde på ett hem, för att hon inte kunde ta hand om sig själv. Kristin avskydde att hälsa på sin mamma och jag lovade att föja med henne dit över julen. Kristin blev inlagd på sjukhus och fick ligga spänd i sträck flera timmar varje dag. Hon hade problem med lederna. Jag besökte henne där så ofta jag kunde ch det var en ledsen och tragisk Kristin som låg där.
När hon kom tillbaka till skolan mådde hon jättedåligt! Jag försökte efter min förmåga att övertala henne att söka hjälp.
Det blev aldrig något julfirande tillsammans för oss. Kristin dog kvällen före jullovsavslutningen. Jag stannade av totalt, låste in sorgen och lät den bo i mig ända tills på våren året efter då min Opa (farfar) gick bort. Då sörjde jag Kristin! Då tog mamma och jag hand om dom ouppackade julklapparna som legat i ett hörn och jag gick till graven den 17:e maj med lite blommor från skogen.
Jag tillägnar Kristin, Queen's Radio-ga-ga, hennes favvolåt med sin favvoartist, Freddie Mercury!
Minns Kristin. Så tragiskt och hemskt får det inte vara!
SvaraRadera