Kvack, I'm back!

Nix, det blir ingen förnyelse eller roligare inlägg efter pausen. Jag har bara funderat och kommit fram till att just nu är mitt jobb så jäkla roligt att jag just inte har något annat i huvudet och därför blir det knepigt att få till några inlägg. Bara att gilla läget!

Efter två månader räknas jag fortfarande som nyanställd, men har flutit in i systemet riktigt bra och befinner mig alltså i ett flow, som det visst kan heta på svenska med. I stora företag gäller det att man kan knyta kontakter och se strukturer för att förstå hur man tar sig framåt. Det kan jag! Efter att ha jobbat på univeritetet, där arbetsvägar och karriär verkligen är snåriga, känns det enklare i ett strukturerat företag. Rutinerna är samma överallt och rekryteringen sker centralt. Alla resurser finns tillgängliga för mig och jag måste inte lära mig allt själv från grunden, utan kan enkelt få hjälp av experter. Det är helt enkelt så roligt att forska just nu så jag knappt kan tänka på annat.

Men nu ska jag berätta lite om senaste veckan, eftersom knopparna har haft novemberlov!

Jag genomgick en smärre kris innan jag gick med på att låta Moa (13) ta tåget ensam i 4 timmar till en kompis i andra änden av Sverige. Inte vilken kompis som helst, utan en internetkompis, som hon inte träffat tidigare. Efter samtal med kompisens pappa, vändande och vridande på alternativ med karlsloken tillika Moas pappa och en strid med mig själv om jag verkligen kan lita på min maggropskänsla fick hon åka. Självklart gick allt bra och hon var nöjd, många erfarenheter rikare och lite mer tonåring än tidigare när hon kom hem. Både Moa och jag växte efter utflykten, jag är riktigt stolt över att jag vågade släppa så mycket.

Tove planerade sitt lov tillsammans med sina nät-polare, dom har alltid jättekul när dom träffas och jag fascineras av hur enkelt det är för dom att knyta vänskapsband på internet som även fungerar irl. Gry tog tåget till farmor och farfar och i sällskap av storasyrran en bit, gick det utmärkt. Även om jag är säker på att även hon skulle kunna resa ensam hela vägen också.

Det är både tungt och roligt med barn som håller på att bli vuxna. Utbytet är enormt, men att släppa taget är svårt. Jag vet att mina knoppar alltid kommer att hålla sig nära mig, på samma sätt som jag är nära min mamma, men jag kommer inte att kunna ta deras beslut och inte kunna skydda dem alltid. Jag tränar på att lita på deras omdöme, släppa lite i taget. På novemberlovet fick jag även träna på att bo i ett tyst hus, men det var faktiskt ganska skönt, särskilt när jag vet att det blir liv i lucka i kväll igen!