Lördagstema: Vintersport

Jag går rakt på sak, rubriken till inlägget hade lika gärna kunnat vara: "dagen då jag gjorde alla nybörjarfel och alla proffsrätt" eller "dagen då jag missade starten" eller rätt och slätt "Vasaloppet". 

Allt började med ett misstag! Men vi backar bandet några dagar. (The) Lotten skyfflade in ett litet oskyldigt sms i min inbox och se här hur jag nappar:

Japp, så larmet ställdes och den aktuella söndagen fick jag en bild av Lottens startbevis, medan jag kämpade med tekniken ...

Till sist blev jag i alla fall anmäld till Tjejvasan - samt Vasaloppet! Tillsammans med 15800 andra lyckades jag knipa en av startplatserna på 38 sekunder. Så bra, jag hade ju köpt skidor året innan, så det skulle nog gå bra. 

Nu spolar vi fram bandet med fast forward till den 6:e mars. Vi hoppar därmed över all vasaloppsträning på rullskidor och stavgång i snöfattig terräng, vi hoppar över träningslägret på Lugnets skidstadion, svininfluensan som man inte önskar sin värsta fiende, lyxhelgen i Mora med räls under fötterna, vi hoppar även över det 13 varv maratonlånga seedningsloppet på en golfbana i Östergötland, förkylningen och Tjejvasan ...

-- VA?! STOPP OCH BELÄGG!! 

Jodå, vi hoppar över Tjejvasan, för både Lotten och jag fick ställa in. Är det inte trassliga knän så är det trasiga hälar och förkylning som ställer till det. Vi hoppar samtidigt över det faktum att brorsan också blev sjuk och fick ställa in uppdraget som vasaloppssällskap, vilket var trist eftersom han åtminstone åkt tidigare.

Men så, den 6:e mars ringer klockan 03:30! Jag vaknar i ett hus 5 km från starten i Sälen. Allt är förberett. Kläderna framlagda, grötkastrullen på spisen och skidorna vallade. 

Klockan 04:30 ställer jag mej i kö vid insläppet för startled tio, det sista och allra största. Jag tror att cirka 5000 av totalt 15800 åkare startar i tionde ledet. Det står tio personer före mej. 05:29 ringlar sig kön fram och tillbaka i flera hundra meter. Flera tusen väntar på insläpp till mitt startled.

05:30 tas avspärrningarna bort och ett tjut utan dess like hörs när alla chip registreras av passerande åkare som rusar in på startfältet med skidorna i högsta hugg. Enkelt kommer jag till den plats jag helst ville ha. Längst fram mot den röda linan som avgränsar mot startledet framför. När skidorna låg fint vickade på sidan i spåret, lämnade jag dom för att värma mej i bilen tillsammans med min kusin och två av hans vänner tills starten skulle gå. 

Fyrtio minuter innan start travade vi med våra uppmärkta väskor till dom väntande lastbilarna. Den logistik som omger hela Vasaloppet är något utöver det vanliga! Alla åkare är numrerade och likaså alla tillhörande persedlar. Typ. 

På startområdet vimlar det at folk, åkare och publik. Stora berg av snö hade skottats ihop för att ge plats för bilar. Överallt står det rader av bajamajor och vid dom ringlade köerna långa. Mindre blyga herrar kissade sida vid sida runt snöhögarna. Och mindre klok publik hade klättrat upp på toppen av snöhögarna för bättre sikt ...

Jag hann inte kissa. Tio minuter till start får jag panik. Jag MÅSTE kissa! Tre älgkliv iväg finns en rad med dass. Jag köar. 07:56 är det min tur och jag är snabbare än blixten. När jag rusar ut på startfältet igen grips jag av panik, var är korridoren mellan startleden? Hjälp, dom har lyft den röda avgränsningen och jag vet inte exakt var mina skidor ligger nu, men än att det är sex spår hitom trälådan där man slänger sin märkta säck med överdragskläder. DÄR! Jag hittade skidorna snabbt! På med skidorna och stavarna. Ingen tid att dra av extratröjan, ta på glasögon eller överdragsvantar. Jag trycker igång pulsklockan. Åååååk! Alla led rör sig och jag hänger med utan att veta vad som händer. 

Känslan när jag landar och inser hur jag är en del i den diciplinerade massan på 52 raka led är enorm. 15800 personer som snabbt diffunderar ut över fältet och upp i backen, för att sedan låta svansen kompakteras i första backen. Jag tar rygg på en lång man och gränslar mina skidor utanför hans, någon hakar på bakom mej, jag ser bara skidspetsarna. Sedan tuffar tåget upp i backen. Jag hållerstavarna tätt intill kroppen mot mitten. Vi rör oss sakta med säkert uppför.

När vi äntligen kommer upp är jag varm och lite stressad, det har tagit tid! Jag flänger vidare i spåret. Ingen ro att fixa med tröjor och glasögon. Man kan inte välja så mycket, i spåren till vänster går det för fort och till höger går det lite för långsamt, men i mitten är det mest rörigt. Jag gör som brorsan sa och tar det lugnt. Så jag håller höger.

I Smågan inleder jag den rutin som sedan följer i varje kontroll. Jag dricker en mugg buljong, en mugg blåbärssoppa och en mugg sportdryck. Till detta en salt- och mineraltablett. Jag glider rakt igenom kontrollen under drickandet och stannar inte.

Vidare mot Mångsbodarna. Magen skriker, men jag tänker att jag äter lite när jag är framme. Snön är tung och jag orkar inte riktigt staka, så jag diagonalar. I Risberg känner jag av ljumskarna och i högtalarna säger man att repet ska dras om 45 minuter. HJÄLP! Repet, det fanns inte med i mina beräkningar. Jag kan väl inte vara nära att falla för det? Hastar vidare mot Evertsberg och nu går det uppför. Eller, först går det nedför. Tur. Jag gillar när det går nedför.

I Evertsberg ringer jag till Karlsloken och säger att jag nog inte hinner till Oxberg innan repet dras. Äter en bulle och får hjälp av en vänlig dam i publiken att skrapa bort muggarna som fastat under skidorna.

Jag har massor av energi och fattar inte riktigt att det gått så lång tid. Nu är föret bättre och nedför behöver jag ändå inga spår. Full sula. Väl framme i Oxberg var det fortfarande gott om tid innan repet skulle dras. Hoppet växer, jag kommer klara det! Bara den förlorade Tjejvasan kvar! Ynka tre mil. Nu gäller det. Jag kör vidare. Här var jag ju för bara några veckor sedan och tränade, jag känner igen mig. I Hökberg vallar jag. 

Efter Hökberg får jag support av Karlsloken, mamma och pappa och Englundskan med make! Vilken ENERGIKICK!! Sista biten flyger jag fram.

Jag går i mål efter 11 timmar och 35 minuter i skidspåret. 90 kilometer, 9 mil är avverkade. Med undantag av ömma ljumskar och dyngsura strumpor (det sipprade upp mellan tårna vid varje steg) mådde jag oförskämt bra! Pigg och lycklig!

Om någon undrar varför jag inte bara avbokade Vasaloppet, när det nu blev så fel vid anmälan, kan jag avslöja att Vasaloppet är en barndomsdröm. Det fanns på min "bucketlist" långt innan jag visste vad ordet betydde. Men om det kan jag berätta en annan gång.

Lördagstema: Havets bröd

Haha! Nu tror ni att bagerskan ska skriva om bröd va? Nix. Helt ärligt har jag inte hört "havets bröd" förut och vet alltså inte vad det syftar på. Om ens något, det kansle bara är ett fantasifullt hittepåtema! Tack i så fall - jag spånar fritt. Och skriver om fisk. 

En gång för kanske 21 år sedan kom jag till vårt föräldrakooperativ, Karusellen, med min 1,5 åring, Tove. Jag hade kökstjänst och skulle laga mat till 15 barn, tre fröknar och mej. Det fungerade så att matsedel och inköp var klart, allt fanns i köket och receptet bara att följa. Enkelt, för dom flesta.

Jag kom i i köket och noterar en stor HEL frusen fisk på diskbänken. Den hade någon vänlig fröken lagt fram i alla fall. Men jag fick ändå panik, lite svårt att andas faktiskt och kände i hela kroppen hur katastrofen närmade sig med stormsteg. ALDRIG skulle jag klara av att laga till en stelfrusen, hel med fjäll, ben ögon och allt, lax på några timmar! Jag som bara nästan klarade av att steka fikspinnar. 

Medan jag stod i köket och panikade och försökte komma på om jag hade någon livlina att utnyttja, kom en bekymrad fröken in och meddelade att jag nog måste åka hem med Tove. Hon hade fått feber. Hurra!! Ja, det sa jag inte, men jag jublade nog innombords över att slippa laxen. 

(För den nyfikna kan jag meddela att en annan förälder kunde komma och laga till laxen - kocken som valt meny och köpt firren, faktiskt.)

Efter det har jag inte närmat mig något fiskrecept, what so ever. Så, i veckan var Karlsloken ute på tjänsteresa och jag tar över matlagningen lite temporärt.gör en liten plan och sticker till Ica där dom vid entrén har en stor hög med lax till kanonpris. Till saken hör att jag älskar lax! All fisk faktiskt (utom gädda). Så jag tar en lax! Jodå. Tydligen var tiden mogen, för nu har jag äntligen 46 år gammal tillagat lax alldeles själv för första gången i mitt liv. Förvisso en fin fjällad och urbenad laxsida, men ändå! Det var inte svårt. Till och med jättelätt, men det mentala hindret var skyhögt. Nu är det klart, jag kan laga lax. Och det blev fantastiskt gott! Vi åt upp allt!

Äta bör man annars dör man

Nej, mat och matvanor har jag ingen lust att skriva om. I alla fall inte om det gäller mej och min familj. Det beror inte på att vi inte äter bra mat, eller att vi inte är intresserade av mat. Tvärtom, det finns inte mycket som intresserar mig mer än vad jag stoppar i munnen och det finns inget jag njuter mer av, än en god och vällagad måltid.

Nej, jag är ointresserad därför att jag anser att mat och matvanor är högst personliga! Jag tror nämligen inte att alla mår bra (eller dåligt) av samma mat. Även utan allergier och intolleranser är vi individer med olika behov. Jag är ytterst irriterad på alla förståsigpåare som vet vad som orsakar folks ohälsa. Och jag riskerar att sälla mej till samma klunga när jag påstår att folks ohälsa om något beror på okunskap om maten och om den egna kroppen. Forskning pågår, men än finns inga entydiga bevis för att vi ska äta på ett sätt - vad betyder det?

Men okey, så här är det:
I min familj har vi en vegetarian, en glutenallergiker (nytt för mej att skriva, det har hetat glutenintollerant under många år) och en laktosintollerant. Vi har tacklat både undernäring och övervikt. Träffat dietister och oroliga lärare. Vi har sökt svar på 10000 frågor och provat oss fram med det mesta. Vad gäller dieter lever vi efter att balansekvationen: energi in = energi ut, gäller. Ibland har energin gått snabbare ur kroppen än den hunnit ta in ny och ibland har det kommit in mer energi än kroppen hunnit göra av med. Jag är en usel kock och vet inte mycket om hur man tillagar olika råvaror. MEN jag är gift med en fantastik man som är nyfiken och kunnig i köket.

Summa summarum äter vi extremt sällan halvfabrikat, för det mesta ekologiskt och ibland ruggigt onödig mat. Vi försöker undvika mat som vi eller naturen inte mår bra av (tex. ofermenterade sojaprodukter, produkter med palmolja eller äpplen från tjottahejti). Vi försöker också hålla oss uppdaterade om vad som händer på forskningsfronten, ser hur små studier får stort genomslag (1/3 av alla amerikaner äter glutenfritt, varför?) och hur trenderna fortplantar sig i butikernas utbud - hej bönpasta!  Vi äter rester minst en gång i veckan, vilket förvånade mej när det seglade upp som ett miljövänligt mattips - vi har nog alltid varit bra på att ta hand om våra rester.

Det händer att vi går på restaurang, men det finns inte så många ställen som presterar ett bra utbud för oss alla på samma gång och senast när jag föreslog ett restaurangbesök undrade en av döttrarna varför. "Vi får ju godare mat hemma!"

Så är det med mej och mat. Eller, det finns såklart mer att säga om mat, men jag fotograferar, äter, njuter och mår bra istället!

Vansbrosimningen 2015

Så var det äntligen dags igår, loppet som jag tränat hårt för sedan den 26:e november: Vansbrosimningen, 3 kilometer i isande kallt vatten både medströms och motströms. Och bara för att alla redan nu ska veta att det gick bra, börjar jag med en bild från målgången: en glad Pysseliten med medalj runt halsen och banan i magen. Posera kan jag minsann!

Pysseliten poserar på scenen vid målgången.

Men hur går det till när nästan 9000 simmare (jag tror iofs. att bara knappt 8000 kom till starten, men ändå ...) ska simma tillsammans i ett trekilometerslopp? Jo, först måste man hämta sina startattiraljer vid Arenan, som ligger vid målgången. I kuvertet finns en badmössa, ett armband, en karta och lita annat jox. (Bland annat en beskrivning tydligen, om hur mössan ska sitta.) Sedan går man i hettan - jo igår var det 31 grader varmt i Vansbro - till starten som ligger 15-20 minuters promenad bort.

Lång och varm promenad till start. OBS! Man får inte gå i spåren!

Sedan byter man om och har man tur så dokumenterar någon det hela ...

Jag var inte ensam i det här "omklädningsrummet".

På med badmössejävlarna. Har man långt hår finns det lite olika trick för hur man får mössan att sitta kvar, men mitt bästa är en fläta i nacken som jag viker upp mot hjässan.

Badmössa nummer ett. Lite som cykelslang.

Så fattar men greppet innan badmössa nummer två träs på.

Ja jädrar, den kom på åt rätt håll också! Lite som ballong eller möjligen kondom - tunnare alltså.

Sedan är man nästan redo. Dragkedjan i ryggen ska dras upp och kardborren runt halsen fästas, så det blir lagom hårt, vatten-tätt men inte stryp-tätt. Sedan börjar uppvärmningen med Friskis och Svettis för startgrupp nio - med blåa badmössor. Med 31 grader i luften var det många som struntade i uppvärmningen, men jag vet att det är musklerna som ska bli varma - inte ytan, så jag flaxade med i alla rörelser. Svetten dröp under våtdräkten. Skönt.

Smurfar!

Sedan blev klockan startdax för min startgrupp, 11:48. Jag tror att det gick starter med ca. 200 deltagare ungefär var tionde minut. Löpandeband start alltså. Varje startgrupp hade sin egen färg på badmössorna, före mig startade rosa mössor och efter kom gröna mössor. Veteranerna har gula och ytterligare en annan grupp har vita mössor, tex.

Alla lägger sin hand med det chipade armbandet på en platta och en lampa lyser grönt. 

Jag fick syn på Karlsloken innan jag passerade startregistreringen och såg ut så här medan min sandvikklassikerkombatant poserade fint i bakgrunden.

Lömsk? Illamående? Jag tror att jag försöker säga något. "Vi ses vid mål."

Sedan rättade jag mig i ledet och spurtade iväg med övriga smurfar.

Här följer nu en timme utan fotodokumentation. Jag klev ner i det obeskrivligt, underbart, sköna, svala vattnet och började simma i lugnt tempo, utan att trängas med andra simmare. Gott om plats och lite skvalpigt vatten i högersväng. Sedan kom vi ut på rakan, Vanån, med bryggor och båtar och avståndsmarkeringar på bojar så långt ögat kunde se.

Jag provade att crawla lite. Frust, host och hjäälp - en kallsup. Lungt ett tag till och så ett nytt crawlförsök. Så får jag hålla på tills jag har hittat rätt tempo och andningen under kontroll. Efter en kilometer kunde jag crawla lugnt, men inte särskilt långa sträckor, eftersom jag måste spara armarna till sista kilometern i Västedalälven, där det ska vara motströmms och lite kallare. Första kilometern gick ohyggligt snabbt att simma. Kändes som tio minuter (i själva verket brukar jag simma 350 meter på tio minuter.) Jag kände inte av någon medström som det påstås vara i Vanån, så jag längtade lite efter att få syn på kröken där vi skulle ta höger upp i Västerdalälven.

Västerdalälven - sista kilometern. Se hur alla håller sig nära bryggan.

Så kom den! Trångt. Nu kom det simmare bakifrån, som hade bra mycket mer fart än jag. Trots att jag passerat några rosa badmössor hade jag blivit omsimmad långt tidigare av gröna mössor. Jaja, jag visste att jag inte var snabb, men sååå långsam? Det kändes som tiden gick snabbt i alla fall. Sista kilometern blev det så mycket crawl som jag bara orkade, eftersom det gick så mycket lättare än bröstsim. Dessutom tar man mindre plats när man crawlar. Det var ganska trångt hela kilometern, eftersom det var lättast att simma närmast bryggan vid strandkanten.

Min lilla hejarklack, bestående av Karlslok och tre döttrar gick under tiden i sakta mak tillbaka mot målgången i värmen.

Självklart glasspaus i gräset.

Så plötsligt dök jag upp, bara hundra meter före målgång fick vi syn på varandra igen!

Trött, men glad. Jag tror att jag fick lite extra energi av att se familjen stå där vid kanten och heja. Vinkevink.

Pang, så lägger man upp handen på markeringen vid mål!

En sådan skön känsla. Tröttare i benen än jag anar, vinglar jag upp för rampen ur vattnet och blir mottagen med "grattis" och "bra kämpat" och "vill du ha hjälp med blixtlåset?" -- Jaaaa, det vill jag. Tror jag i alla fall.

Sedan får jag syn på Sandviks välkomstkommité, som står där med en stor mikrofon och en filmkamera. Jag intervjuas och kan säga att jag är sjukt imponerad av alla idrottare som utsätts för detta med intervjuer direkt efter sina lopp/matcher och svarar så redigt på alla frågor som dom får. Jag har ingen aning om vad jag svarade, mer än att jag fick total blackout på frågan: "Tycker du att du har representerat Team Sandvik bra i den här tävlingen?"

Nåväl. Sedan fick jag en medalj och en goodiebag med bland annat en banan i. Bananen åt jag upp bums! Sedan blev det fotografering.

Vi poserar så fint.

Och efter det gick vi ut från målområdet och jag glömde hämta mitt diplom, men blev glad när alla fanns där och väntade på mej. Jag hade simmat mycket snabbare än vad jag räknat med, även om jag var mest nöjd med att jag faktiskt genomfört loppet och efter ganska mycket gnetande lärt mej att crawla. Det var ju ändå min målsättning.

OKEJ här kommer mina tre tips inför Vansbrosimningen:

1. Förvissa dig om att du orkar simma tre kilometer innan loppet.
2. Prova att simma i öppet vatten, det skvalpar mer och är svartare än i bassängen.
3. Förbered dig på att inte vara ensam.

Uppdatering:

Lotten ställer alla roliga frågor som jag gärna velat ha där på bryggan efter målgång och eftersom jag nu kan svara så utförligt får ni hela intervjun här istället:

Lotten: Det var jätteintressant! Nu vill jag veta mer!

Hade du någon svacka under loppet?

Pysseliten: Jag tyckte att dom sista 300 metrarna innan vi skulle upp i Västerdalälven var segast, om det kan kallas svacka. Tröttast i armarna var jag 200 meter innan mål, det är väl också en typ av svacka. (Jag kunde alltså inte spurta på något sätt.)

Lotten: Hände det något mer än att du simmade om folk och blev omsimmad? (Alltså: pratade eller drunknade de andra deltagarna då och så?)

Pysseliten: Tyvärr ingen dramatik alls under loppet. Det mest spännande var två damer (tror jag det var, svårt att säga när alla ser exakt likadana ut) som simmade sakta och skvallrade och hade trevligt - långt ifrån tävlingsfeeling där. Jag simmade snabbt om. Jag hörde inte ens någon som ropade någon annans namn/nummer, något som annars är en säkerhetsgrej. Om man inte svarar blir man omedelbart uppdragen. INGET sådant fick jag se!

Lotten: Går det att jämföra loppet med något annat idrottsligt som jag begriper mig på? (Springa två mil?)

Pysseliten: Absolut, visst kan man jämföra med att springa två mil! Samma taktik, värma upp spara på krafter till hela loppet och ösa helst så länge som möjligt. Grejen med simning är att det är överkroppen som gör mesta arbetet och dom musklerna är mindre och inte lika vana att ta upp syre som tex. lårmusklerna. Det är bra att tänka på när man tränar inför ett längre simlopp.

Lotten: Har du ont nånstans idag?

Pysseliten: Lite träningsvärk mellan vingarna och skavsår på halsen från vårdräkten. (Det hade jag tänkt ta upp i bloggen, men glömde bort.)

Lotten: Känner man sig fånig när man simmar bröstsim eftersom crawling är så himla mycket coolare?

Pysseliten: Haha, ja det trodde jag att jag skulle få göra! Men det är jättemånga som simmar bröstsim, så då är man i gott sällskap i alla fall. (Dräkterna hjälper inte heller till.) Dessutom känns det brutalt ocoolt att crawla eftersom det är svårare att orientera sig och varje gång man tittar upp känner sig helt lost och vilsen.

Fotografi: Pysselitens Karlslok

Lördagstema: Fåglar

Våra fina hembyggen, gillas av fåglarna med!

I brist på fantasi frågade jag min äldsta dotter vad jag skulle kunna skriva om på temat: fåglar. "Dina sebrafinkar", svarade hon blixtsnabbt. Dom hade jag visst glömt bort. Tänk att hon vet att jag i min barndom/ungdom hade fåglar! 

Det började med min kompis som hade fåglar. Självklart ville jag också ha! 

Jag var 12 år och sparade mina pengar tills jag kunde köpa ett sebrafinkpar i en fin vit bur. Hannen fick heta Cesar. Han var lika grym som en romersk kejsare och överlevde två honor, som han stressade ihjäl i sin iver att bygga bo. 

Cecar på sin pinne.

Efter två honor gav jag upp och han fick leva solo resten av sitt liv. Sällskaplig var han i alla fall och när han dog ville jag ha ett nytt par. Då kom Cicero och Finkelina till familjen. Trots sitt namn, var det bättre ordning på Cicero och han och Finkelina la ägg i boet och vips hade jag åtta fåglar!

Åtta fåglar kräver utrymme! 

Sebrafinkar är egentligen inte speciellt roliga fåglar. Dom blir inte tama och dom kvittrar en ganska ensidig tutande melodi. Jag tror att dom var (är?) poppis för att dom är relativt lättskötta, men i fångenskap lever dom inte alls lika länge som i fritt tillstånd. Det och att fåglar hör till dom mest allergiframkallande husdjuren, har gjort att vi valt bort fåglar som alternativ för våra barn.

Min mamma valde bort allt som hette möss och råttor - det var hennes gräns för vad som var ok husdjur. Men när Cecars bur blev ledig såga jag såklart min chans! Jag skaffade mej dansmusfamiljen: Mossan, Fassan och Fnissan!

Får man inte ha levande möss - ja då får det bli tygdito.
Tamare djur får man leta efter,

Tillägg efter att ha läst om lördagbloggarnas fågelerfarenheter genom kameralinsen. Här är min egen, från 2013. Att fotografera fåglar kräver tålamod!

Glädjen med att baka bröd

Jag har hört att baka är en av få saker som man kan göra när man är sönderstressad och utbränd. Då, när kroppen och knoppen säger stopp och man har svårt att klara av sådant som kräver fokus och planering.

Baka bröd är en långsam och metodisk process. Man blir lugn av att baka. Det räcker att man fokuserar en kort stund, när man läser receptet och väger upp ingredienserna, sedan får hjärnan vila medan degen knådas. 

Det blir tid för annat medan degen vilar. Ibland tillsätter man ingredienserna i omgångar. Projektet kan ta lång tid. Ibland flera dagar. Man håller koll på klockan, men med temperaturen kan man styra hur mycket tid bakningen får ta. Surdeg har alltid långa jästider och vanliga källarfrallor som jäser över natten i kylen och låter bagaren vila mellan arbetspassen. 

Som avslutning gräddas brödet och belöningen för arbetet är oproportionerligt stor. Det är känslan av ett projekt som avslutas med ett lyckat resultat som är så skön. 

Trots att baket kan ta lång tid, är det lagom lång tid för att det ska kännas överskådligt och resultatet kommer förhållandevis snabbt. Det är kanske det som gör skillnaden.

Bakning har också fördelen att kunna vara både spännande och utmanande. Man kan utveckla sina kunskaper och experimentera med ingredienser, knådtider och jästider till exempel. Det finns alltid något nytt att prova! 

Man kan alltid slänga ihop en välprövad favorit. Familjens glada miner gör inte bakningen tråkigare. Det höjs sällan några ögonbryn när jag har städat huset, men om det  luktar nybakat i köket, då flockas familjen.

Lördagstema: Klassiker

Flygande Jakob är väl en klassiker, Kalle Anka på julafton är också en klassiker. Homeros epos Illiaden och Odyssén är klassiker. Chanels lilla svarta är också en klassiker.

Ja, jag kan nog rada upp en hel drös klassiker, men tyvärr inte så mycket mer än så. Så därför kommer här en redogörelse för hur man av misstag kan anmäla sig till Vasaloppet, som ju är ett klassiskt skidlopp, som dessutom ingår som ett delmoment i en svensk klassiker.

Jo, det går till som så, att man får ett litet sms, som man - eftersom man helt saknar impulskontroll - direkt hugger på som en utmaningstörstande läskförsäljare i Sahara.

Så, ja enligt konstens alla regler (och tips från coachen) ställde jag ett larm för att anmäla mej till Tjejvasan klockan 09:00 på söndagmorgon.

Till saken hör att jag denna söndag vaknade hemma hos min dotter, i hennes studentrum på en madrass. Vi skulle åka till simhallen, eftersom jag ju ska simma Vansbrosimmet i sommar och ligger i hårdträning för det. Jag har precis lärt mej crawla, men måste också orka hålla ut länge. Jag skulle bara anmäla mej till Tjejvasan först. Det går ju snabbt. Särskilt om man är ute i god tid när anmälan öppnar.

Prick klockan 09:00 öppnar jag sidan och får upp tre alternativ: "Anmälan till Stafettvasan", "Anmälan till Vasaloppet" och "Anmälan till övriga lopp". Panik! Vad räknas Tjejvasan som, är det ett övrigt lopp, eller ett vasalopp? Övriga lopp måste ju vara dom som går på sommaren! Cykelvasan och så. Ett vasalopp bestämmer jag mej alltså för. Ja, så resonerar min hjärna och jag klickar på "Anmälan till Vasaloppet". Jag fyller i alla nödvändigt uppgifter, som egentligen bara är namn och epostadress. Men sedan kom jag aldrig till något alternativ för val av vilket vasalopp jag skulle åka. Vasaloppet bara, liksom. 

Ahhhhh! Jag gjorde FEEEL!! Och nu kommer jag säkert inte få någon plats på Tjejvasan, tänker min något uppspelta hjärna.

Eftersom jag fått för mej att det var brådis, klickade jag raskt in mej på startsidan och började om. Den här gången valde jag "Anmälan till övriga lopp". Och jag möttes av en pelare som räknar ner tiden tills det är MIN TUR.

Det ser ju ut som det kommer gå ganska snabbt tänker jag. Klockan är 09:06 när jag tar bilden. Jag har redan väntat ett tag. Jag menar, ALLA 15800 (minus ungefär 5000 som var föranmälda) Vasaloppsplatser blev bokade på 38 sekunder och en av dom hade ju jag hunnit med att boka redan. (Bara så ni förstår hur snabb jag är.)

Men vänta ett tag! Klockan 09:24 ser pelaren ut såhär!

Ska jag vänta längre nu plötsligt? Eller nej, så är det inte alls! Den här pelaren visar tiden på ett synnerligen bakoframvänt sätt. Från höger till vänster.

Det tog ett tag för mej att förstå det. Jag hann bli både arg och upprörd över att "andra" kom in före mej i kön till anmälan. Samtidigt var jag ju frustrerad över att jag gjort så fel och anmält mej till vasaloppet. Det var jag ju inte direkt förberedd på. Oron för att jag inte skulle få plats i Tjejvasan gnagde. 

Till sist blev det i alla fall min tur! Och nu är jag alltså anmäld till både Vasaloppet och Tjejvasan 2016. Jag har ännu inte bestämt mej för om jag ska åka Vasaloppet, men en sak är säker: det är en barndomsdröm att en dag åka Vasaloppet! Kanske om min storebror åker med mej. Kanske om jag kommer kunna träna och får vara frisk. Kanske om det blir mycket snö och bra träningsförhållanden 

nästa vinter. Det hänger på en skör tråd. Tjejvasan blir det i alla fall! Det räknar jag med.

Sedan åkte jag och min dotter till simhallen - och jag upptäckte att jag kan crawla hur länge som helst. Det var bara att sänka tempot.