Sidor

lördag 12 mars 2016

Lördagstema: Vintersport

Jag går rakt på sak, rubriken till inlägget hade lika gärna kunnat vara: "dagen då jag gjorde alla nybörjarfel och alla proffsrätt" eller "dagen då jag missade starten" eller rätt och slätt "Vasaloppet". 
Allt började med ett misstag! Men vi backar bandet några dagar. (The) Lotten skyfflade in ett litet oskyldigt sms i min inbox och se här hur jag nappar:


Japp, så larmet ställdes och den aktuella söndagen fick jag en bild av Lottens startbevis, medan jag kämpade med tekniken ...


Till sist blev jag i alla fall anmäld till Tjejvasan - samt Vasaloppet! Tillsammans med 15800 andra lyckades jag knipa en av startplatserna på 38 sekunder. Så bra, jag hade ju köpt skidor året innan, så det skulle nog gå bra. 

Nu spolar vi fram bandet med fast forward till den 6:e mars. Vi hoppar därmed över all vasaloppsträning på rullskidor och stavgång i snöfattig terräng, vi hoppar över träningslägret på Lugnets skidstadion, svininfluensan som man inte önskar sin värsta fiende, lyxhelgen i Mora med räls under fötterna, vi hoppar även över det 13 varv maratonlånga seedningsloppet på en golfbana i Östergötland, förkylningen och Tjejvasan ...
-- VA?! STOPP OCH BELÄGG!! 
Jodå, vi hoppar över Tjejvasan, för både Lotten och jag fick ställa in. Är det inte trassliga knän så är det trasiga hälar och förkylning som ställer till det. Vi hoppar samtidigt över det faktum att brorsan också blev sjuk och fick ställa in uppdraget som vasaloppssällskap, vilket var trist eftersom han åtminstone åkt tidigare.
Men så, den 6:e mars ringer klockan 03:30! Jag vaknar i ett hus 5 km från starten i Sälen. Allt är förberett. Kläderna framlagda, grötkastrullen på spisen och skidorna vallade. 


Klockan 04:30 ställer jag mej i kö vid insläppet för startled tio, det sista och allra största. Jag tror att cirka 5000 av totalt 15800 åkare startar i tionde ledet. Det står tio personer före mej. 05:29 ringlar sig kön fram och tillbaka i flera hundra meter. Flera tusen väntar på insläpp till mitt startled.


05:30 tas avspärrningarna bort och ett tjut utan dess like hörs när alla chip registreras av passerande åkare som rusar in på startfältet med skidorna i högsta hugg. Enkelt kommer jag till den plats jag helst ville ha. Längst fram mot den röda linan som avgränsar mot startledet framför. När skidorna låg fint vickade på sidan i spåret, lämnade jag dom för att värma mej i bilen tillsammans med min kusin och två av hans vänner tills starten skulle gå. 
Fyrtio minuter innan start travade vi med våra uppmärkta väskor till dom väntande lastbilarna. Den logistik som omger hela Vasaloppet är något utöver det vanliga! Alla åkare är numrerade och likaså alla tillhörande persedlar. Typ. 

På startområdet vimlar det at folk, åkare och publik. Stora berg av snö hade skottats ihop för att ge plats för bilar. Överallt står det rader av bajamajor och vid dom ringlade köerna långa. Mindre blyga herrar kissade sida vid sida runt snöhögarna. Och mindre klok publik hade klättrat upp på toppen av snöhögarna för bättre sikt ...

Jag hann inte kissa. Tio minuter till start får jag panik. Jag MÅSTE kissa! Tre älgkliv iväg finns en rad med dass. Jag köar. 07:56 är det min tur och jag är snabbare än blixten. När jag rusar ut på startfältet igen grips jag av panik, var är korridoren mellan startleden? Hjälp, dom har lyft den röda avgränsningen och jag vet inte exakt var mina skidor ligger nu, men än att det är sex spår hitom trälådan där man slänger sin märkta säck med överdragskläder. DÄR! Jag hittade skidorna snabbt! På med skidorna och stavarna. Ingen tid att dra av extratröjan, ta på glasögon eller överdragsvantar. Jag trycker igång pulsklockan. Åååååk! Alla led rör sig och jag hänger med utan att veta vad som händer. 

Känslan när jag landar och inser hur jag är en del i den diciplinerade massan på 52 raka led är enorm. 15800 personer som snabbt diffunderar ut över fältet och upp i backen, för att sedan låta svansen kompakteras i första backen. Jag tar rygg på en lång man och gränslar mina skidor utanför hans, någon hakar på bakom mej, jag ser bara skidspetsarna. Sedan tuffar tåget upp i backen. Jag hållerstavarna tätt intill kroppen mot mitten. Vi rör oss sakta med säkert uppför.

När vi äntligen kommer upp är jag varm och lite stressad, det har tagit tid! Jag flänger vidare i spåret. Ingen ro att fixa med tröjor och glasögon. Man kan inte välja så mycket, i spåren till vänster går det för fort och till höger går det lite för långsamt, men i mitten är det mest rörigt. Jag gör som brorsan sa och tar det lugnt. Så jag håller höger.


I Smågan inleder jag den rutin som sedan följer i varje kontroll. Jag dricker en mugg buljong, en mugg blåbärssoppa och en mugg sportdryck. Till detta en salt- och mineraltablett. Jag glider rakt igenom kontrollen under drickandet och stannar inte.

Vidare mot Mångsbodarna. Magen skriker, men jag tänker att jag äter lite när jag är framme. Snön är tung och jag orkar inte riktigt staka, så jag diagonalar. I Risberg känner jag av ljumskarna och i högtalarna säger man att repet ska dras om 45 minuter. HJÄLP! Repet, det fanns inte med i mina beräkningar. Jag kan väl inte vara nära att falla för det? Hastar vidare mot Evertsberg och nu går det uppför. Eller, först går det nedför. Tur. Jag gillar när det går nedför.
I Evertsberg ringer jag till Karlsloken och säger att jag nog inte hinner till Oxberg innan repet dras. Äter en bulle och får hjälp av en vänlig dam i publiken att skrapa bort muggarna som fastat under skidorna.


Jag har massor av energi och fattar inte riktigt att det gått så lång tid. Nu är föret bättre och nedför behöver jag ändå inga spår. Full sula. Väl framme i Oxberg var det fortfarande gott om tid innan repet skulle dras. Hoppet växer, jag kommer klara det! Bara den förlorade Tjejvasan kvar! Ynka tre mil. Nu gäller det. Jag kör vidare. Här var jag ju för bara några veckor sedan och tränade, jag känner igen mig. I Hökberg vallar jag. 



Efter Hökberg får jag support av Karlsloken, mamma och pappa och Englundskan med make! Vilken ENERGIKICK!! Sista biten flyger jag fram.


Jag går i mål efter 11 timmar och 35 minuter i skidspåret. 90 kilometer, 9 mil är avverkade. Med undantag av ömma ljumskar och dyngsura strumpor (det sipprade upp mellan tårna vid varje steg) mådde jag oförskämt bra! Pigg och lycklig!

Om någon undrar varför jag inte bara avbokade Vasaloppet, när det nu blev så fel vid anmälan, kan jag avslöja att Vasaloppet är en barndomsdröm. Det fanns på min "bucketlist" långt innan jag visste vad ordet betydde. Men om det kan jag berätta en annan gång.

23 kommentarer:

  1. Har just skidat iväg en hälsning till generösa morabon, Englundskan. Spännande att få detaljerad beskrivning av historien om din barndomsdröm. Järndamen har visat sig igen. Ja, det var några år sedan din blivande far och jag var parkeringsvakter där. Janne Stefansson slog rekord och vi missade hans målgång. Men kunde fota honom vid Strandens skola där vasaloppsåkarna bytte om och duschade. Skolgården var avspärrad men jag jag hade min bostad på gården.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ju så kul att titta på dom gamla bilderna bara två veckor före Vasaloppet! Och inse att spåren minsann inte var "bättre förr", jag tyckte nog att det klagades onödigt mycket på dåliga spår - jag var jätteglad att vi faktiskt hade snö!

      Radera
  2. Det här är inte bara imponerande – det är dessutom en alldeles förtjusande trevlig historia!

    SvaraRadera
  3. Det här var ju jättespännande. Blev nervös redan när du knappt hann kissa!

    Bugar imponerad. Inte bara för att du hann. :)

    SvaraRadera
  4. Man behöver inte vara galen men jag antar att hjälper!Djupt imponerad!

    SvaraRadera
  5. Lite galenskap är det kanske, men jag gjorde detta med glädje! ALLT kändes så bra. Äntligen vet jag hur det känns och jag vet vilken prestation alla över mållinjen har gjort - ända till siste man.

    SvaraRadera
  6. Mycket imponerad av detta inlägg! Jag hade varit död efter en tredjedel! Stort grattis till denna bragd!

    SvaraRadera
  7. Puh! Helt utmattad i slutet av det spännande inlägget! Vilken story, vilket åk, vilket uthållighet! Jag slår vad om att du kommer att åka nästa år igen!

    SvaraRadera
  8. Det skulle jag inte satsa några pengar på, alldeles för låga odds! Självklart vill jag åka igen!
    I år får jag överlåta anmälan till Karlsloken, eftersom jag söndagen den 20:e mars klockan 09:00 kommer att befinna mig i dom jämtländska fjällen - på skidor.

    SvaraRadera
  9. Starkt jobbat Pyss! Jag är mäkta imponerad av alla som
    klarar av att åka de 9 milen till Mora.
    I synnerhet med tanke att ni är ensamma på det gärdet
    i Berga by utan det är 16'000 andra galningar där
    med samma syfte. ;)

    SvaraRadera
  10. Wow... du gjorde det! Bra gjort - jag är djupt imponerad!
    Det fixade du bra - Grattis!

    SvaraRadera
  11. Jag glömde ju att fråga:

    ”I Hökberg vallar jag.”

    What? Valla som är sån överkurs att det känns som om det krävs att man är en superhjälte för att klara av det! Berätta, berätta!

    SvaraRadera
  12. Ah! Ineed - en KONST ett HANTVERK, som bara proffs klarar av! Helt ärligt, det är 100% erfarenhet som är viktigt. Här kommer en rapport. Det fattas en bild efter i texten här ovan, på Janne Ottossons garage. Jag lämnade ju in skidorna där hos den fyrfaldiga Vasaloppssegraren (massor av erfarenhet!) för vallning. Proffsvallade, med "vad vet jag" men pengar kostar det! Ett annat proffs (min bror, som alltid lämnar sina skidor hus Ottosson), sa att fästet håller ungefär till Hökberg, och att jag där skulle lägga på lite Toko sprayvalla (!) om det behövdes. Så enkelt var det! I Hökberg tog jag fram min lilla korkklots och tryckte undan vätskan i ytan, tog fram lilla sprayen och immade över ett lager som jag sedan drog ut med klotsen. Väntade en minut. Klart!
    (Puh! Jag trodde du skulle fråga om näst sista bilden, men den är kanske helt naturlig idag?!)

    SvaraRadera
  13. Angående näst sista bilden så är det väl naturligt att man sparar på krafterna så att man kan kolla Lottens bås på upploppet?

    SvaraRadera
  14. Så kul läsning! Även för en osportfåne som mig :)

    SvaraRadera
  15. När det gäller näst sista bilden så tänkte jag mest "men gah, där har hon mobilen i handen, jag sa ju att hon skulle ha den fastspänd på bröstet".

    SvaraRadera
  16. Jag borde såklart haft det, för den där sessionen var bortkastad. (Planen att filma målgången gick om intet, handskar och lur lirade inte ...)

    SvaraRadera
  17. Du strålade in i mål och jag var så glad att jag nästan missade att föreviga ögonblicket. Sen tappade jag IPhonen men hittade den tack vare en bebis i en snöhög utanför läktare.

    SvaraRadera
  18. Haha! Ja, det blev en händelserik dag på många sätt! Tur bebisen och mamman var där just då! Och jag fick ju träffa min kusin för första gången på 30 år också! Jisses ...

    SvaraRadera
  19. Så roligt att du är tillbaka på Lördagsbloggen! Underbar berättelse!
    Hälsningar
    Birgitta

    SvaraRadera
  20. Härligt inlägg som vanligt när du kommer i farten!
    Jag har inte varit med i lördagstemat sedan i februari så du får gärna ta bort mitt namn från den kolumnen. Är ju fånigt om någon tittar in och jag inte har "temat" alls. Ha det gott!

    SvaraRadera

Här är ditt utrymme att skriva, tycka och kommentera! Gör det.